Den provocerande utgiftssjukan

Ledare
Biståndsminister Isabella Lövin (MP) bör skrota enprocentsmålet.
Foto:

I politiken finns en absurd logik: att den politiker som kan lova mest pengar till ett visst offentligt ändamål anses vara bäst. På inget annat område är detta lika tydligt som enprocentsmålet för biståndet.

Artikeln publicerades 18 mars 2017.

Den politiska debatten i Sverige lider av utgiftssjukan. Den är mest framträdande inom vänstern men återfinns faktiskt också inom borgerligheten.

Tankefiguren går ut på att ju mer ett visst offentligt åtagande kostar desto bättre och grundar sig i föreställningen att det måste råda konstant brist på pengar för politikerna att göra av med. Att offentliga verksamheter skulle ha andra problem än pengabrist framträder bara undantagsvis och är då oftast mycket kontroversiellt.

Vänster och höger skiljer sig visserligen åt på en avgörande punkt. Medan vänstern menar att det offentliga ska kunna kosta mer genom att skatterna höjs menar borgerligheten att tillväxt är det bästa sättet att skapa mer resurser för det offentliga.

Ett område där utgiftssjukan framträder tydligt är biståndspolitiken. För i den verkar det viktigaste vara att man når upp till en viss utgiftsnivå, det så kallade enprocentsmålet, och inte vissa angivna mål. Särskilt lustiga piruetter har både alliansregeringen och den rödgröna regeringen gjort sig skyldiga till när flyktingmottagandet avräknats mot biståndet.

Ifrågasätter någon politiker det absurda i att man har ett mål för hur mycket biståndet ska kosta är risken stor att vederbörande får springa offentligt gatlopp i såväl riksdag som media, jagad av frågan varför han eller hon vill ta pengar från världens fattiga.

Om det kommer att drabba före detta ambassadören och ordförande i Vetenskapsrådet Lars Anell återstår att se. Han har skrivit en rapport om biståndet ”Enprocentsmålet – en kritisk essä” och han presenterade även några av sina tankar i en debattartikel i Dagens Nyheter i fredags (DN den 17 mars). Rapporten är beställd av Expertgruppen för biståndsanalys, en statlig kommitté som ska analysera och utvärdera det svenska biståndet.

I rapporten skriver Anell bland annat följande: "Det har lite elakt hävdats att det helt överordnade målet för svenskt bistånd är att bli av med 1 procent av BNP eller, numera, BNI före budgetårets slut. Helt utan fog är inte detta påstående. Att biståndsinsatser då och då misslyckas och att pengar försvinner till schweiziska konton blir självfallet uppmärksammat, men det kan inte jämföras med det politiska larm som uppstår när anslaget hotar att sjunka under enprocentnivån."

I stället för ett mål om hur mycket pengar som ska ges vill Anell se en ordning där politiken först diskuterar de insatser som är rimliga och möjliga och därefter avsätter de medel som behövs för att nå angivna mål. I debattartikeln och rapporten hänvisar han till de modeller som finns för statens finansiering av forskning.

Varje rikt land har en moralisk skyldighet att hjälpa fattiga länder. Det ska Sverige självklart göra men en klok biståndspolitik måste bygga på effektivitet och ändamålsenlighet, inte på att politikerna ska kunna skryta om hur mycket skattepengar biståndet kostar skattebetalarna.