Joakim Broman: Den nya kärnkraften kan rädda klimatet
Vid en medelstor sjö, ganska precis en timmes bilfärd från Centralstadion i Jekaterinburg, där Andreas Granqvist i somras pangade in 2-0 i Mexiko-målvaktens vänstra kryss, ligger Belojarsk reaktorpark. Från utsidan ser kärnkraftverket kanske inte ut som något särskilt. Inuti finns däremot den teknik som kan komma att bli oumbärlig för att lösa klimatfrågan.
Reaktorn BN-800 är nämligen ett av de första exemplen på det som kallas den fjärde generationens kärnkraftverk. Det är ett samlingsbegrepp för ett flertal tekniker, varav vissa fortfarande är i konceptstadiet, men där de gemensamma nämnarna är billigare energiproduktion, frånvaro av långlivat kärnavfall, och ökad säkerhet. Kärnkraften är visserligen redan idag det säkraste energislaget per producerad kWh, men med generation IV tas ytterligare steg.
De största fördelarna handlar dock om annat. De snabba reaktorerna kan ta vara på och upparbeta det uran som blivit över från tidigare generationers kärnkraftsproduktion. I processen bildas nya bränslen, som i sin tur kan ge ännu mer energi. Det gör att uran inte längre blir en bristvara. Enbart det uran världen använt sedan kärnkraftsproduktionen drog igång, och som nu väntar på slutförvar runt om i världen, kommer att räcka i flera tusen år.
Det avfall som till slut blir över behöver särskild hantering i några hundra år, och inte i hundratusentals år, som det tidigare kärnavfallet. Dessutom finns möjligheten att använda plutonium från kärnvapenstridsspetsar som bränsle, och minska antalet kärnvapen i världen.
Kärnkraftens stora styrka är att den går att bygga ut i stort sett obegränsat. Den förstör inte klimatet, den kräver inga stora ytor och med fjärde generationens kärnkraft behövs ingen uranbrytning.
När energi i så stora volymer blir tillgängligt i princip var som helst, då blir också energikrävande processer som avsaltning av havsvatten en möjlighet. Storskalig vätgasproduktion kan göras effektivt med kontinuerlig tillgång på stora mängder el. Vätgasen är grunden för att tillverka stål utan användning av kol, som svenska Hybrit vill göra. Koldioxidfri stålproduktion är en process som i likhet med mycket annan “avfossilisering”, exempelvis omställningen av fordonsflottan, kommer att kräva mer el.
Om världen dessutom ska ha någon chans att nå 1,5-gradersmålet måste klimatomställningens takt öka kraftigt. Som både FN:s klimatpanel IPCC och Internationella energirådet, IEA, konstaterat är kärnkraften central. En kraftig utbyggnad av den förnybara energin måste också till, men kommer inte att räcka för att ersätta de enorma mängder kolkraft som producerar värme och el runt om i världen.
De snabba reaktorerna är inte science-fiction. BN-800 utanför Jekaterinburg har varit i kommersiell drift sedan slutet av 2016. Det som återstår är att visa på teknikens skalbarhet, och på dess kommersiella gångbarhet. För att det ska kunna hända måste dock världens attityd till kärnkraft förändras. Energipolitiken kan inte vara insnöad enbart på förnybar utbyggnad, och mer pengar måste gå till kärnkraftsforskning. Världen har inte råd att vänta på den fjärde generationens kärnkraft.
