Dags att ställa in familjeveckan
Var tredje region och var fjärde svensk kommun gick med underskott 2018 konstaterar Sveriges kommuner och landsting (SKL) i sin senaste ekonomirapport. Så många kommuner har inte gått med underskott sedan 2008.
Att det såg mörkt ut 2008 är inte så förunderligt. Finanskrisen 2007–2008 var en global finansiell kris som betraktas som den värsta finansiella krisen sedan den stora depressionen på 1930-talet. Men 2018 rådde global högkonjunktur.
En viktig förklaring finns i demografin: andelen äldre ökar snabbt liksom andelen barn och unga. Det är samtidigt dessa grupper som kostar kommunerna och landstingen mest. Kostnaden för barn är fyra gånger så hög som för personer i arbetsför ålder medan de äldre kostar i genomsnitt tio gånger så mycket. Staten har inte heller kompenserat för de stora kostnader som invandringen har medfört i form av bland annat ökade kostnader för försörjningsstöd.
Och än värre kommer det att bli. De äldre över 80 år ökar med 48 procent de kommande åren. 2022 kommer kommuner och landsting att behöva 38 miljarder kronor mer än i dag om inget förändras, om man behåller samma personaltäthet och befolkningsförändringarna fortsätter, enligt SKL.
Om inte staten höjer statsbidragen till kommuner och landsting väsentligt kommer vi att få se kännbara höjningar av kommunalskatterna. Det vore mycket olyckligt och bör undvikas. Kommunalskatterna är skatter på arbetsinkomster och det är kontraproduktivt att göra det mindre lönsamt att arbeta.
Nej, i stället för höjda kommunalskatter måste staten kliva in och ta ett större ansvar för välfärdens kärna: skola, äldreomsorg och sjukvård. En större andel av de samlade skatteintäkterna behöver gå till den grundläggande välfärden. Och staten har, på ett helt annat sätt än kommuner och landsting, möjlighet att prioritera bland utgifterna.
Socialdemokraternas desperata utspel om ”familjevecka” i valrörelsen, och som i nerbantad form återfinns i januariöverenskommelsen (Jöken), borde slängas i papperskorgen. Svenskt Näringslivs beräknar den samhällsekonomiska kostnaden för förslaget till 32,9 miljarder kronor. Med tanke på behoven inom välfärden är det en huvudlös prioritering. Detsamma kan sägas om Miljöpartiets ”utvecklingsår” (det gamla friåret i ny skepnad), som också finns med i Jöken. Om saker som statliga elcykelbidrag eller statligt finansierad klimatångestterapi behöver vi inte gå närmre in på.
Men i kommunernas dystra framtidsutsikter, jämte skriande behov av resurstillskott till polis och försvar, finns också lärdomar att dra för de borgerliga. Möjligheterna att drastiskt sänka det totala skattetrycket är i dagsläget små. Det finns absolut ett behov av att se över kontraproduktivt höga skatter som hämmar företagande, flit och tillväxt men, på det stora hela, ska vissa skatter sänkas måste också andra höjas. Här handlar det om att prioritera ett skattesystem som både leder till långsiktig tillväxt och som säkrar välfärden och statens grundläggande uppgifter. Och i det avseendet finns mycket att göra.
