Barnkonventionen lämpar sig inte som lag
Sveriges nya barn- äldre- och jämställdhetsminister Lena Hallengren (S) meddelade i onsdags att regeringen går vidare med förslaget att göra FN:s barnkonvention till lag. Och på regeringens sammanträde i torsdags fattade regeringen beslut att överlämna en propositionen till riksdagen om detta.
Det låter säkert bra i de flestas öron att göra barnkonventionen till svensk lag. Vem kan vara emot att stärka barns rättigheter? Det borde väl alla vilja?
Men faktiskt finns det en omfattande och välgrundad kritik mot regeringens planer.
Lagrådet, som förra året yttrade sig över regeringens lagrådsremiss (lagförslag), sågade förslaget. Lagrådet konstaterade bland annat att ”de flesta av konventionens artiklar är allmänt hållna och utformade så att de inte passar för en direkt tillämpning i enskilda fall.”
Även Kammarrätten i Stockholm har kommit med starka invändningar mot förslaget. När den yttrande sig över utredningen, som ligger till grund för lagförslaget, menade den att ”Barnkonventionen innehåller många relativt vaga formuleringar och har i många fall inte alls den precision som svenska förvaltningsmyndigheter och domstolar är vana vid från svensk lagstiftning och som krävs för en enhetlig och förutsägbar tillämpning.” Och vidare att ”Kammarrätten anser inte att det finns något att vinna på att ge konventionen status som nationell lag.”
Den juridiska kritiken riktar alltså framför allt in sig på att barnkonventionens artiklar inte lämpar sig för att bli lag. Vagheterna i artiklarna innebär att det är oklart vad konsekvenserna av en inkorporering i svensk lag kommer att bli.
Det kommer att leda till stor oreda när domstolarna ska komma fram till vad som egentligen gäller. Detta innebär samtidigt att politikerna avhänder sig möjligheten att tolka barnkonventionens innebörd. Likaså om konventionens artiklar kommer att stå i strid med redan befintlig lagstiftning. Utfallet kan alltså bli ett annat än vad vi i dag både föreställer oss och önskar oss.
Ett mer tilltalande alternativ till att göra barnkonventionen till lag är att att riksdagen ändrar enskilda lagbestämmelser om man finner att dessa strider mot barnkonventionen eller inte i tillräcklig grad lever upp till barnkonventionen. Alltså precis som fallet varit tidigare. Då blir konsekvenserna av en eventuell lagändring i syfte att skapa en överensstämmelse mellan barnkonventionen och svensk lag överblickbara och varje sådant beslut blir föremål för debatt och politiskt beslutsfattande.
Så lär det dock inte bli. Allt talar för att barnkonventionen, tvärtemot vad tung juridisk expertis anser, kommer att bli svensk lag. Och skälet till detta är snarare politikernas omsorg om att få så många väljare som möjligt än omsorg om barnen.
Det hade varit mycket bättre om regeringen hade lagt ner tid och möda på att ta fram och presentera konkreta politiska förslag på hur barns rättigheter ska stärkas än att, till oklar nytta, ägna tid och möda åt att göra barnkonventionen till lag.
