Petter Birgersson: Avfärda inte oron som alarmism
Som isolerad händelse är mordet på öppen gata i Malmö på en mamma med ett litet barn i famnen obegripligt avskyvärt. Ett grövre brott är svårt att tänka sig. Om det är cyniskt riktat mot mannen i kvinnans sällskap eller vad målet var med de skott som avlossades får vi kanske aldrig veta. Justitieminister Morgan Johanssons ord på Twitter ”Nu sätts alla tillgängliga resurser in för att gripa gärningsmännen så att de kan låsas in. De ska jagas till världens ände om det behövs. Kallblodiga mördare kan inte få gå lösa.” måste omsättas i praktik.
Barnet får dock aldrig tillbaka sin mor.
I ett större perspektiv är detta grymma dåd ännu ett tragiskt tecken på att den trygghet som under lång tid symboliserade Sverige är på väg att urholkas. Skjutvåld och explosioner har nått ut på gator där vardagens människor promenerar och bor.
Det vore felaktigt att skylla detta dåd eller bombningarna av hyreshus och myndigheter på en sittande regering. Alla förstår att inget förklaras så enkelt. Lång tid av flera samspelande faktorer har gjort att den grova brottsligheten fått starkare grepp om det svenska samhället. Man kan se ett långvarigt svek mot utanförskapsområdena som en del, en bristande kontroll på vilka som kommit till landet som en annan, en otillräcklig förmåga att möta den grova kriminalitetens olika förgreningar som en tredje, ett okontrollerat vapeninflöde som ett fjärde, bristande åtgärder mot unga kriminella som ett femte. Många får också ta på sig ansvaret för att inte ha velat se den grova brottslighetens utveckling i tid.
Det man kan begära av justitieminister Morgan Johansson (S) och hans chef Stefan Löfven (S) är att de riktar eventuellt pekande fingrar tillbaka mot sig själva. I den rådande brottssituationen behövs ledarskap på en nivå som vi hittills inte har sett från Stefan Löfven. Han måste till att börja med förstå att en stor del av svenska folket håller på att förlora tron på att det 1. finns en stat som klarar av att hålla trygghetsnivån tillräckligt hög i svenska städer och att det 2. finns ett rättssamhälle som klarar av att utreda brott och döma gärningsmän till rättmätiga straff. En utbredd bild är att de kriminella håller på att vinna, att rättssäkerheten gäller dem i högre grad än offer, att staten har resurser att nagla fast den lilla medborgaren som begår misstag men inte den grovt kriminella med rätt advokat.
Uppförsbacken för Stefan Löfvens regering är lång och brant. Men Löfven är inte ensam om att stå där nere med hela bergsetappen framför sig. Oppositionens ledare, om det nu är Ulf Kristersson (M) eller Ebba Busch Thor (KD) eller någon annan, ska absolut ryta till och förklara att de kan bättre, ambitionen måste alltid vara att leda landet. Men om något kan höja deras förtroende är det att sätta ansvarstagandet för Sverige och dess medborgarna främst. Då är det mer av handfasta åtgärder här och nu som regeringen behöver vägledning och stötning i, även från en seriös opposition. Det är inte Januariöverenskommelsen med dess ingående parter på något sätt konstruerad att möta.
Det är inte enbart förljugen nostalgi och alarmism som många medborgarna har skickat röksignaler om vid valbåsen. Sverige är ett av världens främsta och tryggaste länder, människor vill inte förlora det. Det är inte ond populism att som politiker göra allt för att försvara det, det är tvärtom politikens viktigaste uppdrag. Om det finns statsmän och statskvinnor är det dags för dem att träda fram nu. Känner någon att vederbörande är på fel plats i fel tid är det lika viktigt att släppa fram andra som är bättre rustade att förvalta världens bästa land.
