Hallå, det kanske är arkitekturen det är fel på?

Ledare
Den planerade nybebyggelsen på Kilströms kaj har väckt starka känslor. Kanske handlar motståndet inte om ett motstånd mot förtätningar i sig utan om hur husen ser ut?
Foto:

Ny bebyggelse i kulturhistoriskt värdefulla miljöer väcker starka känslor. Det stora folkliga motståndet avvisas som reaktionärt nejsägande. Men kanske handlar de folkliga protesterna inte om motstånd mot tillägg och förtätningar i sig utan om hur de gestaltas?

Artikeln publicerades 11 februari 2017.

Det är i stadsbyggnadsdebatten populärt att tala om Nimby, en engelsk akronym som står för Not in my backyard, inte på min bakgård.

Enligt Wikipedia används termen Nimby för att "beskriva boendes opposition mot ett planerat byggnadsprojekt i deras närhet, fastän byggnadsprojektet kan anses behövas, men helst då någon annanstans". Termen, låter oss Wikipedia vidare lära, är ett pejorativ, alltså "en förolämpning (som) syftar till att förlöjliga, förnedra, kränka".

Den opinionen vill man väl för allt i världen inte tillhöra!?

Och visst, i viss utsträckning fångar begreppet ett inte så särskilt sympatiskt mänskligt karaktärsdrag. Minns mitt under flyktingkrisen när vissa boende i vissa välbeställda övre medelklassområden protesterade högljutt mot att ta emot några tiotals ensamkommande ungdomar från krigshärjade länder...

Men kan verkligen all kritik mot nybyggen avfärdas som Nimbyism?

I Stockholm har det föreslagna byggandet av ett Nobelcenter på Blasieholmen, precis bakom byggnadsminnesförklarade Nationalmuseum, väckt stora folkliga protester.

I Karlskrona har den föreslagna nybyggnationen av tre huskroppar i nymodernistisk arkitektur på Kilströmskaj, delvis i en helt annan skala än övrig bebyggelse inom världsarvet örlogsstaden Karlskrona, rört upp starka känslor.

Kritiken mot båda dessa byggen kan slarvigt avfärdas som Nimby; "Ja, någonstans behöver det väl byggas, men inte här!"

Men tänk om de folkliga opinionerna inte handlar om bostadsegoism? Tänk om de snarare handlar om att allmänheten är missnöjd med hur det som politikerna, stadsplanerarna och arkitekterna vill bygga i högt älskade stadsmiljöer ser ut? Att det helt enkelt tycker att förslagen, på vanlig svenska, förfular.

För båda föreslagna byggprojekt har det gemensamt att de kraftigt särskiljer sig från den byggnadsmiljö där politikerna vill att de ska byggas. Och det är inte en slump.

En som har funderat om hur arkitekter och stadsplanerare respektive lekmän ser på tillägg heter Linda Groat, professor i arkitektur vid University of Michigan. Hon menar att arkitekter och stadsplanerare för det mesta är intresserade av tilläggsstrategier som innebär att nytillskotten ska sticka ut. Tilläggen ska utgöra vår tids avtryck i stadsväven och spegla byggnadskulturens utveckling. Att det tydligt ska synas vad som är nytt och vad som är gammalt.

Allmänheten däremot, menar Groat, håller inte alls med om denna arkitekturstrategi. Den eftersträvar i stället visuell kontinuitet, alltså att nytillskotten harmonierar med den kulturhistoriska miljön som redan finns på platsen.

Kan det gälla exempelvis Kilströmskaj i Karlskrona? Låt oss titta på samrådshandlingarna från det pågående detaljplanearbetet.

En kritisk röst skriver: "Kilströms kaj bör exploateras, men varsamt och med Björkholmens, Ekholmens och Saltös traditionella träbebyggelse i åtanke." En annan: "Vi måste vara försiktiga med hur nya byggnationer förs upp i den känsliga miljön just där." En tredje: "Det är avgörande att ny bebyggelse följer det traditionella bebyggelsemönstret och inte bryter stadens måttfulla skala genom att dominera över den befintliga bebyggelsen."

Vad svarar då kommunen på dylika invändningar i samrådshandlingarna?

"God stadsbyggnad kännetecknas bl.a. av att man ska kunna se på en byggnad ungefär när den är uppförd.", är ett svar. "Att helt anpassa är inte rätt angreppssätt eftersom det inte låter vår tids syn på byggande och arkitektur ta plats i stadsväven.", är ett annat.

Det låter med andra ord som om Linda Groat inte är helt fel ute i sin analys.

En stad ska vara öppen för förändring i takt med att samhället, ekonomin och dess invånare förändras. Gamla verksamheter dör bort, nya föds. Människor förändrar sina sociala mönster och efterfrågar nya typer av boenden. Denna utveckling måste alla städer som vill vara livskraftiga bejaka. Det finns även övertygande fakta som talar för att tätare städer är mer hållbara och ekonomiskt mer framgångsrika.

Men om det finns strategier som kan förena både bevarande och utveckling, är inte de att föredra framför strategier som tvingar oss att välja?

Kilströmskaj är ett projekt som snart är i hamn. Inom kort kommer miljö- och samhällsbyggnadsnämnden att anta detaljplanen och senare i vår ska den klubbas i kommunfullmäktige.

Men varför inte lära av den debatt som nu har varit. Våga ta fram en strategi där den uttalade ambitionen är att förena nytillskottens arkitektur med redan befintliga arkitektoniska värden. Pröva om det finns en väg framåt som kan överbrygga konflikten mellan de som vill se en tätare stad och de som har en stark kärlek till den stad som redan finns, och har funnits under mycket lång tid.

Det kanske går att både äta kakan och ha den kvar. Det vore väl en strategi för en stad som är med på Unescos världsarvslista