Förra våren, inför riksdagsvalet, presenterade Socialdemokraterna en ny migrationspolitisk inriktning. I rapporten står det bland annat att ”Den nya och mer restriktiva asyllagstiftningen ska ligga fast.” och att ”Sverige ska ta emot sin andel av EU:s totala mottagande sett till vår befolknings storlek, inte mer.” Bland förslagen i rapporten finns bland annat att ”den nya asyllagen ligger fast tills gemensamma regler i EU är på plats”. Rapporten fick stark kritik från Centerpartiet och regeringspartnern Miljöpartiet.

Men januariöverenskommelsen, som S träffat med bland annat just MP och C, innebär att S gör avsteg från sin inslagna linje. Den tillfälliga asyllagen, som skulle sluta gälla i sommar, ska visserligen förlängas i två år. Men innan dess ska möjligheterna för familjeåterförening göras mer generös, det har MP och C fått igenom enligt uppgifter i media. De fyra partierna har också förbundit sig att driva frågan om en ny humanitär skyddsgrund i den parlamentariska kommitté som ska arbeta fram en ny migrationspolitik för Sverige.

Visst finns det goda humanistiska argument för Sverige att införa en mer generös politik för familjeåterföreningar men efter alla lappkast i migrationspolitiken – från ”mitt Europa bygger inga murar” till ”Sverige inför en migrationspolitik på EU:s miniminivå” till gymnasieamnestin för mestadels afghanska unga vuxna män – finns det starka skäl för större eftertänksamhet på migrationspolitikens område.

Som Ann-Charlotte Marteus argumenterar på Expressens ledarsida om migrationspunkterna i januariöverenskommelsen: ”Det rimliga hade varit att låta den tillfälliga lagen gälla i sin helhet tills man har analyserat följderna av olika handlingsalternativ. Först konsekvensanalys, sedan lagändring” (Expressen den 15 januari). Nu ser våra ledande politiker, om de får tillträde det vill säga, i stället ut att ändra i lagstiftningen innan man ens tagit reda på vad förändringarna kostar, vilken belastning det innebär för kommunerna, var dessa människor ska bo, vad de ska arbeta med eller hur många som berörs. Så jämkar man möjligtvis ihop ett regeringsunderlag mellan partier med vitt skilda uppfattningar inom migrationspolitiken men så skapar man inte en migrationspolitik som fungerar och som därmed är långsiktigt hållbar.

De tvära kasten i migrationspolitiken tillsammans med vänta-och-se-mentaliteten har både lett till att folk tappat förtroende för de etablerade partierna inom migrationspolitikens område och lagt grunden för Sverigedemokraternas tillväxt. Ska Sverige på lång sikt vara ett land som tar emot flyktingar och skyddsbehövande – vilket vi som rikt land ska göra – måste migrationspolitiken både bygga på både realism och humanism. Och förändringar som leder till en mer generös migrationspolitik måste övervägas noggrant. Inte förhandlas fram bakom lyckta dörrar.