Alla kan göra sitt för att stå det onda emot

Ledare Artikeln publicerades
Maciej Zarembas skildring av sina föräldrars uppväxt och öden ger nya insikter om Europas 1900-tal.
Foto: Mats Andersson / TT
Maciej Zarembas skildring av sina föräldrars uppväxt och öden ger nya insikter om Europas 1900-tal.

Maciej Zarembas nya bok är en svidande uppgörelse med antisemitism och nationalmyter.

”En namnlös ukrainsk polischef i Krzemieniec. Herr Pastuszko. En kvinna i Luck. Ett gammalt par i Rozyszcze. Karl Moeding, tysk direktör för firman Eierkennzeichnungstelle och hans tre bekanta, också tyskar. ...”

När journalisten Maciej Zaremba letar i tillhörigheterna efter hans bortgångna mamma så hittar han en lista. Under uppräkningen står det: "Personer som under åren 1941-1945 med risk för eget liv bidrog till att rädda min mor och mig från en säker död.”

Trettiosex personer riskerade livet för att under nazitysk ockupation rädda livet på två polska judar. Det hade inte räckt med trettio, konstaterar Zaremba. Om en enda av de trettiosex hade tänkt att ”det är för riskabelt” och tittat åt ett annat håll, då hade han aldrig kunnat författa sina rader, han hade aldrig fötts.

Nu berättar han. I ”Huset med de två tornen” (Weyler) pusslar Zaremba med hjälp av minnen, intervjuer och omfattande arkivstudier ihop den osannolika historien om sina föräldrar och hur han så småningom kom till Sverige från Polen 1969.

Mammans överlevnad under kriget skildras i brottstycken: ständiga uppbrott och smugglingsförsök, inom synhåll för massmorden, bombningarna, tyskarnas ambition att i krigets slutskede utplåna hela staden Warszawa, den sovjetiska invasionen, pogromerna mot de judar som överlevt Förintelsen och återvänder till Polen – och mitt i all brutal grymhet mot människor kan man inte annat än undra hur det ska gå för hunden Bambi. Lila och Roza Immerdauers krigsöde utgör en dramatisk kulmen på en fantastisk och vindlande berättelse.

Invävt med brottstyckena om mammans flykt under kriget är pappans på sitt sätt minst lika osannolika öde. Han hamnar som krigsfånge i ett av de officersläger som Gestapo och nazisterna aldrig riktigt lyckas kuva, genom hela kriget ett slags fristäder för human behandling av fångar. Till och med ett flertal fångar av judisk börd överlever. Räddade av ett slags arkaisk traditionalism och hederskodex inom de gamla officersleden snarare än någon humanistisk omsorg eller upplyst eftertanke.

Zaremba lyckas skildra ett så väl genomlyst område som Europas krigshärjade 1900-tal ur nya och intressanta vinklar. Genom att följa två individers öde blir det också uppenbart hur individuell frågan om ont och gott är.

Här tärs revor i den polska retoriken om landet som ett krigsoffer. Det polska Läkarförbundet beslutade 1937 om att utesluta alla judar. Han analyserar den ologiska och föga passionerade antisemitismen hos nationalhjälten Roman Dmorwski (1864–1939) och ser dess betydelse för att ena det fragmenterade Polen. Han gräver fram den föga hedrande historien om rättshaveristen och antisemiten Juliusz Harbut och skickar den till släktingar som vårdar Harbuts minne – ett slags upprättelse för Zarembas morfar Izak, som en gång slog Harbut på truten efter år av personförföljelse med antisemitiska motiv.

Men som den inledande listan visar fanns förmågan till mod och att göra det goda och rätta hos tyskar, ukrainare och polacker. Gott och ont handlar inte om någon nationalkaraktär, utan om personlig karaktär. Alla kan vi, om vi så önskar, göra gott och stå det onda emot.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Blekinge Läns Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.