432 miljoner skäl för Karlskrona att lära av andra
För ett tag sedan kom en mycket intressant rapport från Svenskt Näringsliv, utförd av konsultföretaget WSP, som förtjänar betydligt mycket mer uppmärksamhet och debatt än vad den hittills har fått.
I en serie rapporter har Svenskt Näringsliv undersökt effektiviseringspotentialen i ett antal svenska kommuner och bland dem återfinns Karlskrona som enda kommun i Blekinge.
I rapporten har Karlskrona kommuns välfärdskostnader jämförts med de kommuner som är mest kostnadseffektiva inom respektive välfärdsområde, förskola, grundskola, gymnasium, äldreomsorg och så vidare. Jämförelsen har också rensats från kommunernas olika förutsättningar.
Så vad visar då jämförelsen för Karlskronas del?
Skulle kostnaderna i Karlskrona sänkas till genomsnittsnivån för de kommuner som presterar bäst resultat till lägst kostnad i välfärden skulle kommunen kunna spara 432 miljoner kronor per år. Det motsvarar en effektivisering på hela 16 procent.
Omräknat i en skattesänkning motsvarar det 3,96 kronor per intjänad hundralapp. Med en sådan skattesänkning skulle Karlskronaborna få en kommunalskatt på 29,33 kronor, inklusive landstingsskatten. En snabb blick i skattetabellen säger att en sådan kommunalskatt skulle föra Karlskrona till en topplacering i tabellen över de kommuner med lägst kommunalskatt i Sverige.
Siffrorna är givetvis inte bara av intresse för de politiker eller väljare som vill se sänkta skatter utan även för de politiker och väljare som vill se mer välfärd. För effektiviseringspotentialen kan ju lika väl användas till att erbjuda mer välfärd till invånarna.
Skulle Karlskrona kommuns välfärdskostnader sänkas till genomsnittsnivån för de kommuner som presterar bäst resultat till lägst kostnad skulle resurser frigöras som skulle räcka till grundskoleverksamhet för ytterligare 5 100 elever, förskola för 4 200 barn eller särskilt boende för 500 personer inom äldreomsorgen.
Detta blir särskilt intressant då kommunerna framöver står inför stora kostnadsökningar till följd av att andelen mycket gamla, med stora vård- och omsorgsbehov, ökar successivt samtidigt som andelen i arbetsför ålder kommer att minska. Siffrorna från Svenskt Näringsliv pekar på att ett ökat användande av välfärdstjänster inte nödvändigtvis måste leda till höjda skatter.
Visst ska man närma sig dylika räkneövningar med försiktighet. Effektiviseringspotentialen är givetvis ungefärlig och kan vara både större och mindre. Snarare än stirra sig blind på summan bör man se den som en fingervisning på potentialens storlek.
Ändå fyller rapporter som denna en viktig funktion. En given fråga från kommuninvånarna till kommunpolitikerna är givetvis: varför lyckas andra kommuner bedriva sina välfärdsverksamheter mer kostnadseffektivt än vår kommun? Och kanske den provokativa frågan ”Vad fan får jag för mina skattepengar, egentligen?”, inte var så dum trots allt.
