Vem råder över dopet?

Vem är det som bestämmer över ett barns dop?

Är det rätt att döpa mitt barn innan det kan bestämma självt?

Är det rätt att krama mitt lilla barn innan det kan bestämma självt om det vill bli kramat?

Det finns tusentals val föräldrar måste göra därför att det inte går att vänta tills barnet kan bestämma självt. Vid många av dessa val finns det i avgörandets stund ingen som helst garanti för att valet i slutändan visar sig rätt. Hur väljer föräldrar då? I regel utifrån viljan att ge barnet de allra bästa förutsättningarna för dess fortsatta liv.

Det handlar om att ge vidare det som föräldrarna själva upplever som rätt, gott, sant och vackert. Om dopet hör dit, varför inte ge barnet tillgång till det? Om kärleksfull beröring är så viktig, varför utesluta den gudomliga kärlekens beröring som dopet är? Det som dopet ger är oberoende av en vuxen motprestation.

Dop diskuteras på facebook och chattsidor. Församlingar lånar ut dopklänningar och öppnar församlingshem för dopkalas. Antalet dop av vuxna har ökat något under senare år. Biskoparna i Svenska kyrkan har just skrivit ett så kallat biskopsbrev till församlingarna – en liten bok med titeln ”Leva i dopet”. Varför detta intresse för dop?

Under loppet av ett år döps i Skåne och Blekinge cirka 9 500 barn. Det betyder att alla dessa barn får sin egen gudstjänst. Föräldrarnas, släktens, vännernas och församlingens engagemang i dopgudstjänsten är ofta stort.

Dopet är grunden för livet som kristen. Det är ett uttryck för att vi lever mer av det vi får än av det vi gör eller äger. Varken prestation eller konsumtion ger oss liv i existentiell mening. Det gör däremot detta att få bli del av ett sammanhang av mening och relation. Dopet är en till synes enkel handling med vatten och ord men som rymmer starka motiv: att få beröras av Gud, gemenskap med Jesus Kristus, ett bad som renar och ger nytt liv, jämlikhet och uppdrag i livet...

Det kan gå upp och ner med tilliten till livet och till Gud. Vi kan tvivla på mycket. På min tro kan jag tvivla men inte på mitt dop. Martin Luther resonerade kort och gott så här:

”I dopet fattas inget, i tron fattas alltid något, för vi har att göra hela livet med att lära oss tro. Och det kan hända att man säger: Där har det funnits tro, men det gör det inte längre. Men om dopet kan man inte säga: Där har dopet funnits men det gör det inte längre. Nej, det står kvar.”

Tanken att barn inte kan tillgodogöra sig religion står i strid med kristen tradition och erfarenhet. Jesus budskap är tydligt: barn är störst i himmelriket; barn är mottagliga för Guds rike på ett sätt som vuxna behöver lära sig. Att lyfta barnet på det viset över det patriarkala regelverket var en radikal markering i dåtidens samhällskultur.

Denna markering har i Svenska kyrkan funnit ett eko i inledningen av kyrkoordningen (förordningar om kyrkans organisation och arbete). Där heter det: ”I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet.”

Antje Jackelén är biskop i Lunds stift