Sorgen bakom skrattet

Som så många andra unga kändisar fastnade Williams tidigt i knark- och alkoholberoende mellan filminspelningarna och galorna. Efter 20 nyktra år återföll han i mitten av 2000-talet åter i sitt missbruk. Under hans smittande skratt plågades han ständigt av depressioner.

Williams död påminner oss om att psykisk ohälsa och självmordstankar kan drabba vem som helst, de känner inga klass- eller statusgränser. Genom åren talade han flera gånger öppet ut om både sitt missbruk och sina depressioner. Förhoppningsvis bidrog han till att fler människor har vågat ta steget ut och berätta om sina problem. Först då kan man få hjälp och stöttning av sin omgivning.

Den tragiska händelsen påminner oss också om att psykisk ohälsa och missbruksvård fortfarande är nedprioriterade områden, som ännu åtnjuter låg status när forskningsanslagen ska fördelas. Att hitta botemedel till fysiska sjukdomar eller förebygga fysiska olycksfall är mer konkret och enklare att förstå. Psykisk ohälsa är luddigare i sina kanter och svårare att isolera eftersom både biologiska och sociala faktorer ligger bakom. Dessutom upplever många drabbade ett socialt stigma, vilket ytterligare försvårar både för forskningen och för sjukvården.

Dålig arbetsmiljö, ekonomiska bekymmer, missbruk eller förluster av närstående är bara några av de saker som kan trigga, eller förvärra, ett psykiskt ohälsotillstånd. Vad som hade kunnat rädda just Williams liv lär vi aldrig får veta, men att vi måste öka resurserna för att motverka självmorden, i Sverige såväl som i USA, framstår som alldeles uppenbart.

Redan nu översköljs sociala medier av bilder och citat av Williams. I dagarna lär vi vara många som väljer att återse någon av hans gamla klassiker. Fortfarande tror jag att det ligger ett gammalt VHS-band med filmen Flubber någonstans där hemma. Denna gång lär dock skrattet fastna i halsen, med insikten om att även bakom den mest lyckade fasad kan det finnas ett trasigt inre.

Robin Williams blev 63 år gammal.