Ledare BLT

"Man blir lätt väldigt självupptagen"

Ledare BLT Artikeln publicerades

LEDARE || Klockan närmar sig tjugo minuter över ett och när som helst kommer statsministerns pressekreterare och hämtar oss.

Fredrik Reinfeldt har gjort exklusiva intervjuer hundra gånger förut. Men för mig är det premiär. Minutvisaren på klockan i Rosenbads marmorklädda entréhall rör sig med tunga ljud.

Vi visas upp till ett anonymt rum. Skyddsaspekterna är strikta och vi får inte fotografera utanför det rummet. Gardinerna fälls ned för att vi inte ska kunna ta bilder ut genom fönstren.

Statsminister är klädd i en mörk kostym och randig slips. Han är solbränd.

Går du någon gång till jobbet med en känsla av att "wow, jag är faktiskt Sveriges statsminister"?

- Kanske inte på det sättet. Det fanns nog lite mer av det i början, eftersom vi gjorde ett ovanligt maktskifte och hela regeringens byttes ut. Vi vann på valnatten, men hit släpps man ju inte in förrän i början av oktober. Då var det var nytt och stort och då kunde jag känna lite av det.

Det blir ett jobb som alla andra, eller?

- Nej, det tycker jag inte, men om jag påminns om det, så är det mer att jag ställer högre krav på mig själv och så. Att jag har stort ansvar, det är nog mer så.

Hur påverkas man som person av att alltid stå mitt i debatten och ta kritik?

- Makt korrumperar, eller, åtminstone är det så att all makt deformerar. Man blir lätt väldigt självupptagen och man riskerar att nötas ned. Det gäller att hitta en balans. Om jag helt stänger av, då har jag slutat att lyssna och det är inte bra. Men man kan heller inte fullständigt ta in det.

Det blir lätt lite assymetriskt, för det är inte kritik som jag främst möter när jag rör mig i Sverige. I 99 fall av hundra är det snarare värme och uppskattning. Men balansen är svår och jag kan inte säga att det inte påverkar mig. Makt nöter, så är det.

Jag har nog blivit mer allvarsam och avvaktande, kanske för att man hela tiden ställs till svars. Mina vänner beskriver mig som social, men det är inte så jag framställs utåt. Det blir lätt att skämten och leendena försvinner.

Funderar du över ideologiska frågor någon gång?

- Ja, det gör jag absolut. Jag har ju att förhålla mig till komplexa förändringar. Men jag har aldrig, inte ens som ung, intagit uppfattningar att "antingen är det så här eller annars dör jag". Jag har aldrig funnits i det deterministiska facket.

Och om man som liberal menar att människor ska fatta egna beslut, då begränsar det min möjlighet att säga vad samhället bör vara. Då blir sådan determinism lite knepig.

Men jag tror mig ha en ganska balanserad färväntan på människan - jag ser både det goda och skapande, men också det destruktiva, att människan kan göra saker som är svåra att förstå. Har man det synsättet så blir man nog mindre förvånad, så att säga.

Det blir en sorts pragmatism. Ibland beskrivs det som att jag är en avfälling från idén, men för mig är det en sorts respekt för en liberal grundhållning, en respekt för att människor fattar en massa beslut, även om jag inte behöver inte hålla med om eller gilla dem.

Jag har inte trillat ner i grubblerier eller uppgörelser med mig själv. Men jag tänker mycket på det.

Är Sverige i viss mån fortfarande socialdemokratiskt?

- Nej, det tycker jag inte. Och jag får kvalificera det svaret med att jag kom in i politiken i mitten av 80-talet, och jag tyckte redan då att jag inte levde i ett socialdemokratiskt land. Man måste gå länge bakåt i tiden för att hitta det.

Det hände något i Sverige på 80-talet.

- Ja, jag tycker absolut det. I grunden är det ju där som Socialdemokraterna tappade bort sig själva. Det var då det globala och gränsöverskridande kom, och sedan dess har de inte alls varit med i matchen.

Jag växte upp i de idéströmningarna. Så, nej jag har aldrig känt det så. Och helt uppenbart efter att jag har blivit omvald, så är mycket av det jag tycker är rätt och riktigt, så ser svenskt samhälle ut nu.

Sen finns mycket av det som vi idag kallar "socialdemokratiskt" har funnits mycket tidigare, arbetsmoral, plikt, flit, skötsamhet, men det växte ju fram redan innan de politiska partierna.

Menar du att de värderingar som vi tänker på som klassiskt socialdemokratiska är mer skandinaviska?

- Vi har länge levt i föreställningen att vi har något som andra inte har. Och så kommer man ut och upptäcker att många andra har utvecklade välfärdssystem och alla kallar det sin egen modell.

Vissa saker går igen. I Europa har det både varit en vänster- och högeridé att bygga de frihetliga samhällen vi har med i hög grad av skattefinansiering, så har det sett ut mer eller mindre överallt.

Nu när partiledarna i alliansen byts ut en efter en, innebär det att viljan späs ut?

Man ska ha klart för sig, att det som gjordes mellan 2004 och 2006, och maktövertagandet, det gjordes där och då. Det kan inte göras om på samma sätt. Därför att förväntningarna förändras.

Då handlade det om att svara på regeringsfrågan. Vi var då det bäst förberedda regeringsalternativet. Det var en början på att förstå att vi är ett flerpartisystem.

Vi i alliansen gjorde det svåra, vi kompromissade på riktigt. De nya partiledarna som kommer in ska rimligen få ett inflytande. Vi har ju haft Jan Björklund som kommit in och det har inte inneburit någon förändring. Folkpartiet har markerat en trygg hemvist i alliansen.

Det innebär att alliansen måste modelleras om efter hand.

-Ja, man ska inte tro att alliansen är statisk, då har man missförstått modern politik.

Men det bygger på självdisciplin och att ingen sticker av åt ena hållet.

– Visst, det enda riktigt lyckliga tillstånd som finns är ju långt ifrån makten. Så man måste vara vänsterpartist för att vara riktigt lycklig. Det finns ingen som tror att de ska få inflytande, och de beter sig inte så heller.

Att ha regeringsmakten bygger på kompromisser, att man förstår omslag i ekonomin och vikten av att anpassa Sverige. Man kan inte komma in och kräva att man ska köra allt bara efter de egna böckerna.

Men det är rätt, vi är en föränderlig allians som kan samverka. De rödgröna alternativet är mer än upplöst, de har ju till och med avgått allihop. Men det är intressant för då kommer alliansens relativa fördel att förstärkas.

Vad har du för ansvar som statsminister för de andra allianspartiernas väl och ve?

- Jag har ett ansvar, men vi har levat med inställningen att alla ska bidra och alla ska vinna, och jag tycker att vi har arbetat i den andan. Jag har ett ansvar att se till att alla har ett utrymme för sina frågor - de har fått de departementsposter som de värderar högst.

Men jag har ju inte inflytande över deras inre utveckling, det måste ju de ansvara för själva. Där har jag ju också ett ansvar som ledare för moderaterna. Och moderaternas förnyelse har varit grundläggande i allianssamarbetet. Så vi behöver ha mycket plats och utrymme.

Men samtidigt finns det ju risker att det föder rekyler i de mindre partierna.

- Jo, i slutet av dagen vill alla ju ha utrymme. Där har det varit mycket av att betona vad som skiljer och en analys av att ”särart är bra”. Jag är inte så säker på det. Borgerliga väljare söker efter det som förenar. Jag tror inte man vinner på att låta som att man inte bär det gemensamma ansvaret.

Hur många nätter har du legat vaken över finanskrisen?

- Jo, då i början, den hösten, var det väldigt prövande.

Jag tänker nog snarare nu.

- Nu? Okej. Jag tyckte nog det var värre då, 2008. Sverige drevs under några nätter och veckor till randen av en finansiell härdsmälta då. Och där har vi inte varit nu.

Men däremot har jag funderat mycket kring omslaget i de ekonomiska förutsättningarna. Vi måste både göra rätt som regering och få rätt i opinionshänseende. Alla dessa skiften är komplicerade. På kort tid och under stor osäkerhet ska man formulera nya svar. Men det är då politiken blir som mest intressant.

Är det bra eller dåligt i den här situationen att vi inte är med euron?

- Ja... (skratt). Jag såg att Anders tyckte att vi haft fördelar av att vi inte är med. Samtidigt har det framställts som att detta är en batalj om eurons överlevnad. Jag ifrågasätter det. I grunden är det ju inte euron som är under tryck, utan enskilda länder som är djupt skuldsatta.

Sverige lever högt på sina väl skötta finanser. Vår goda ekonomi är ett kvitto på att vi har gjort många rätt saker, menar jag. Många andra har inte reformerat, och har inte öppnat upp sina ekonomier.

I skuggan av den här skuldkrisfrågan i EU och USA, hur tror du det påverkar Rysslands vägval mellan öst och väst?

- Ryssland är väldigt mycket en råvaruekonomi. Oljepriset påverkar statsbudgeten väldigt mycket. Vid sidan av detta håller president Medvedev på med ett moderniseringsprojekt. Landet har faktiskt blivit mer pluralistiskt än det var en gång.

Jag tror att Kina har vuxit i inflytande, även när Ryssland analyserar världen, för att de har en stor efterfrågan på råvaror.

Det är ju den klassiska konflikten i Ryssland.

- Ja, absolut. I säkerhetsrådet i FN har jag sett mer av ett rysk-kinesiskt agerande. Sedna upplever jag att Ryssland har gått från en mer hårdför attityd i samband med Georgien-konflikten, till att öppna upp och förbättra relationerna med Sverige och andra länder.

Det är intressant att både följa och vara vaksam på. Så, som svar på din fråga så har de absolut omorienterat sig till följd av det som har skett på senare år.

Pressekreteraren borta i stolen tittar på klockan. Jag tar en sista fråga.

Vad skulle du vilja att Sverige bidrog med i den nya arabvärlden?

- Både Sverige och Europas viktigaste roll är att stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Speciellt efter att USA gradvis tappar inflytande.

Sverige är därtill mycket mer kunniga och har förståelse för öppenhet kring handel. Större ekonomier ser lätt sin egen inre marknad som stor och pratar protektionistiskt. Det gör inte Sverige. Vi är ett litet, öppet och handelsberoende land.

- Det bästa som kunde hända för arabvärlden vore att de kom ifrån självbilden att de är oljeekonomier. I istället skulle de bredda sin handel och öppna upp exempelvis sina utbildningssystem. Där kan vi bidra med kunnande.

Pressekreteraren markerar att det är dags att avsluta intervjun. Jag tar statsministern i hand och säger "tack Fredrik". Det drar ett leende över hans ansikte, som om den privata personen bryter fram.

Jag och fotografen visas ned i Rosenbads marmorentré.
Ute skiner solen.