Den vilda laxen hotad

Hälften av Östersjöns totala laxkvot tas upp av silltrålarna som bifångst.

Sälen äter ungefär 7 kg fick per individ och dygn och en del av den är lax. Det finns uppskattningsvis 40 000 sälar i Östersjön. Skarven äter också fisk.

Det finns tecken som pekar på att födokedjan i havet är rubbad.

Inget vet vilken effekt det havererade fartyget Fu Shan Hais last av 6 000 ton pottaska, ett gödningsmedel har haft på havet.

Den bistra sanningen är att ingen vet varför den vilda laxen minskar i havet, men alla vet att den minskar. Därför krävs ett samlat grepp kring forskning och datainsamling om vi menar allvar med att den vilda laxstammen ska överleva.

De fyra påståendena i inledningen spelar alla en roll. Om vi tar den första punkten först, så vet vi att laxen går grunt, nära havsytan i sin jakt på föda. Eftersom den äter sill och skarpsill, så går den naturligtvis i dessa stim. Det innebär att det pelagiska fisket, det vill säga silltrålarna med nödvändighet måste få laxar som bifångst. Hur många vet ingen, men ett antagande är att det blir många.

Det här är ett mycket känsligt ämne, eftersom det handlar om mycket stora pengar. Det är dessutom svårt att kontrollera innehållet i trålfångsterna eftersom de är jättelika. Fångsterna pumpas dessutom direkt in i fiskmjölsfabriken. Ingen som utövar det fisket är heller så pigg på att den här frågan blir belyst.

Forskningsfartyget Argos har provtrålat för att om möjligt få någon sorts uppskattning av bifångsterna av lax. I en rapport från Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, framgår det att om Argos resultat överförs på mängden sill som tas upp i Östersjön så kan det handla om så mycket som 50 000 laxindivider större än 50 centimeter. Till detta kommer också en betydande mängd smålaxar, som aldrig blir större. Det blir ungefär en lax per ton sill, vilket visar på svårigheten att kunna kontrollera bifångsterna i silltrålen.

Om man då betänker att hela laxkvoten för alla länder runt Östersjön ligger kring 120 000 individer är det ju en betydande del av laxbeståndet som går till fiskmjöl och aldrig får en chans att vandra upp i älvarna. Jämför dessa siffror med att den svenska kvoten är ungefär 34 000 laxar, så får man en uppfattning av hur stor dela av laxen som tas i silltrålarna. Om detta stämmer, vilket det finns starka intressen att förneka, eftersom det är stora pengar det handlar om, så kanske vi har en betydande orsak till de minskande bestånden.

Så tar vi då sälen. Vi har hört mycket talat om sälens härjningar när vi pratar torsk, men det är ju lika illa med laxen. Sälen bryr sig nog inte om vilken sorts fisk den äter, bara den blir mätt. Sälen ökar otroligt mycket och sprider sig längre och längre söderut, nu finns det gott om säl ända nere vid Bornholm. Det har varit sälar långt inne i vikarna i vår blekingska skärgård. Till detta kommer de allt vanligare skarvarna som också äter avsevärda mängder fisk, säkert också lax.

Om nu säl och silltrålare, med hjälp av sport- och trollingfiskare tar upp stora mängder lax, vad hjälper det laxstammen om ett 20-tal Blekingefiskare inte längre få fiska lax. Deras fångster jämfört med övriga ”fiskare”, alla kategorier, är om uttrycket tillåts en droppe i havet. Det är inte deras fel att det finns allt mindre lax i Mörrumsån.

Men för var och en av dessa handlar det om deras försörjning och i förlängningen om våra kustsamhällens överlevnad, inte bara västkustens. Och alla som ska ha ansvaret, från politiker till myndigheter sitter med armarna i kors och låter det ske.