Växterna är smartare än vi tror
Du är i gott sällskap – genom tiderna har tänkare från Demokritos i det gamla Grekland till Linné och Darwin känt det på sig.
Men föret inom den stränga vetenskapen har varit trögt. En pionjär på området är den italienske professorn Stefano Mancuso som skrivit den här boken i samarbete med Allessandra Viola, en framstående vetenskapsjournalist.
Själva andas vi med lungor, smälter maten med vår mage, tänker med vår hjärna och så vidare. Hos växterna är alla dessa funktioner inte knutna till ett enda organ utan utspridda över hela organismen. Även "tänkandet". Man säger att växterna är "modulära strukturer". Nästan allt som går förlorat kan ersättas. Du eller jag kan inte ersätta en förlorad hjärna. Men pelargonen i ditt fönster kan du få igen genom att dra upp en stickling. Och alla vet hur växter kan tåla hård betning såväl från djur som gräsklippare.
”Här sker mycket komplicerade beräkningar som gör att växternas rötter på sätt och vis kan kallas deras "hjärna".”
Om man definierar intelligens som förmågan att lösa problem, så är växterna ofta mer intelligenta än djuren. De måste fatta komplicerade beslut. Rötterna behöver hitta mineraler, näringsämnen, vatten och syre i marken. Alla dessa resurser kan finnas utspridda här och där, kanske vitt isär, och växten måste avväga det ena behovet mot det andra. Detta sker i rotspetsarna, rötternas yttersta få millimeter. Även en liten planta brukar ha över 15 miljoner rotspetsar som känner av gravitation, temperatur, fuktighet, elektriska fält, tryck, halter av ämnen, gifter, tungmetaller och mycket mer i en ständigt ökande lista. Och det gäller att avväga lokala behov mot sådana som gäller hela växten. Här sker mycket komplicerade beräkningar som gör att växternas rötter på sätt och vis kan kallas deras "hjärna". En rotspets kan inte beräkna så mycket, men 15 miljoner små databehandlingscentraler/rotspetsar kan tillsammans uträtta en hel del. Vad kan då inte ett stort träd!
Mancuso har grundlagt den nya vetenskapen växtneurobiologi. Synsättet är revolutionerande, så det är inte konstigt om han med hjälp av journalisten Viola frustar av entusiasm ibland. Som läsare dras jag gärna med, en del mindre felaktigheter till trots.
I ett förord av författaren och biologen Fredrik Sjöberg får vi veta att "ingen vettig människa" längre tror på att det finns någon unik mänsklig själ. Allt det vi kallar intelligens går "i princip att förstå på en elektromagnetisk och molekylär mikronivå" hos både växter och djur. Kanske, men vår inre subjektiva värld av upplevelser då? Vi kanske delar den i viss mån med djur och kanske, kanske också med växter, något som Mancuso antyder på ett ställe. Och som filosofer och poeter länge har anat.
