Under gudarnas påträngande frånvaro

”Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akilles”. Så inleds Illiaden. Anslaget talar sitt tydliga språk. Det är stora gester som gäller och man behöver inte frukta några alltför subtila nyanser i personteckningarna. Annat då i Colm Tóibíns roman ”Namnens hus” i vars början vi får möta en betydligt mer nedtonad och vardagsmänsklig Akilles. Han spelar en liten men viktig roll som det lockbete med vilket kung Agamemnon lurar sin familj att resa till Aulis vid vilken flottan ligger förtöjd. Enligt vad som är utlovat ska Akilles där bli Agamemnons dotter Ifigenias brudgum.

I själva verket är det dock inte till sitt bröllop utan till sin avrättning dottern är bjuden. Hon ska nämligen offras till den lynniga gudinnan Artemis för att denna ska låta vindarna vända, varpå Agamemnons flotta kan segla till strid mot Troja. Förgäves försöker modern, Klytaimnestra, blidka såväl Akilles som sin make. Någon gudomlig närvaro känner hon inte av, enbart människor som i en sorts trans håller på att iscensätta en fruktansvärd våldshandling. Det högtidliga ceremonielet kring människooffret, liksom Ifigenias till en början stoiska attityd, kontrasteras brutalt mot det ofrånkomligt vidriga i att de facto skära halsen av någon.

Och är det verkligen egen religiös tro som styr Agamemnon i hans handlande och inte blott maktbegär och rädsla för att förlora i popularitet hos sina troende undersåtar? Det är svårt att inte tänka på långt senare, för att inte säga samtida, brott i religioners och ideologiers namn.

Så långt är det ett mästerligt levandegjort och förtätat stycke grekisk mytologi Tóibín utsätter läsaren för. Han vet att i hemingwaysk anda presentera precis så mycket som behövs för att luften mellan raderna ska spraka av laddning. Likaså starkt är Klytaimnestras hämnd på maken när han, långt senare, återvänder som stolt segerherre.

Sonen Orestes befinner sig samtidigt i en flerårig exil som antikens tragöder inte brukar gå så mycket närmare in på. blir desto mer ingående och placerar honom, tillsammans med ett gäng jämnåriga pojkar, i vad som närmast för tankarna till en sorts internatskola där rå pennalism ersatt pedagogik. Skildringen av denna tillvaro, liksom hans och ett par av de andra pojkarnas tillvaro sedan de flytt från den, har en tvingande kraft i sig. Ur mytologins dimmor framträder plågade människor av kött och blod, dömda att ta itu med sina redan nedtecknade roller i en värld gudarna just tycks ha lämnat.

Men sedan, någonstans efter att Orestes har återvänt hem, börjar skildringarna gradvis kännas mer och mer ansträngda och forcerade. Vi är drygt halvvägs genom boken och det är mycket kvar som ska hända. Det springs i slottskorridorerna och viskas med ständigt nya vakter och bundsförvanter, liksom med spöken ur det förgångna. Men författaren börjar samtidigt tappa greppet om sina karaktärer, och då i synnerhet Orestes. Ena stunden mördar han utan större åthävor sin egen mor eller trycker in ögonen på en vakt, andra stunden skildras hans känsliga och ömhudade förälskelse med vännen Leander eller fumliga erotiska försök med flickvännen Ianthe.

Det är således inte utan en känsla av förvirring jag slår igen denna 273-sidiga läsupplevelse. Det blir väl i slutändan en fråga om man ska se bägaren som halvfull och halvtom. Det är hursomhelst sällan jag läst en på detta vis så exceptionellt halvbra bok.