Kultur

Rolig läsning i väntan på undergången

Bokrecension Artikeln publicerades
Hanna Rut Carlssons debut är en tragedi som framkallar leenden.
Foto: Kajsa Göransson
Hanna Rut Carlssons debut är en tragedi som framkallar leenden.

Går det att skriva en rolig och samtidigt alarmerande roman om jordens, eller åtminstone Köpenhamns, undergång och under tiden få läsaren att reflektera över hur missförstådd hen i själva verket är som människa? Javisst, tycker Rebecka Åhlund om Hanna Rut Carlssons fina debut.

Sista hösten i Legoland

Författare: Hanna Rut Carlsson

Förlag: Norstedts

Genre: Roman

Det är ett litet gäng orakel som är utkommenderade till Köpenhamn för att meddela människorna om att deras sista stund strax är kommen, men de förstår inte eftersom de är upptagna med att skura bort gatukonst, välja vegansk kebabsås, dejta på Tinder och planera bygget av en vall som ska skydda den danska huvudstaden mot stigande havsnivåer.

Det är en ung flicka som läser om slavar och försöker ta de fulla konsekvenserna av att inte bidra till orättvisor genom sin privatkonsumtion. Hon är även utsatt för vag mobbing, en duktig pappa med Christianiacykel och hans självupptagenhet.

Det är även tre klantiga skinheads, ett politiskt orienterat kollektivboende och diverse förvecklingar kring personers kärleksliv och önsketänkande. Och kanske är det just önsketänkandets bedrägliga melodi vi kanske kan ana medan jorden går under. Domedagen kommer med stor sannolikhet inte att inträda med tordön och basuner utan just såhär: medan vi köper en rättvisemärkt chokladkaka. Medan produktionsbolag i Stockholm sitter och gnäller över att det är omöjligt att göra bra tv om miljön. Medan jag skiter i att återvinna vegan-yoghurt-förpackningen för att det är så kladdigt att skölja ur den.

Prosan är snygg, avskalad och effektiv. Detaljerna är som utvalda små självklara identifikationspunkter. Carlsson, och det här är hennes debutbok, är imponerande skicklig i allt från att ge en tydlig känsla för vem en karaktär egentligen är till att växla mellan dem till synes sömlöst. Allas vägar korsas, för vi är i den här knipan tillsammans.

Det får mig också att tänka på Altman-filmen ”Short cuts” och jag googlar den och inser att den är från 1993. Ändå bra återvinnings-ratio att kunna återanvända samma referens för ”vägar som korsas” i 26 år. Sökes: referens för ”hur vi kommunicerar men ändå aldrig riktigt förstår varandra eller möts på riktigt”- för det pågår också oavbrutet i Carlssons Legoland, på ett både deprimerande och skrattretande vis.

”Sista hösten i Legoland” är en tragedi, säkert med höga halter av förebådande i sig tyvärr, men vilken tragedi! Om jorden ska gå under i höst har vi åtminstone något riktigt bra att läsa medan den gör det. Hoppas att Hanna Rut Carlsson hinner med ett par böcker till innan dess, dock.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Blekinge Läns Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.