Plågsam läsning om en människas mörker

Och det är sedan vad som sker i ungefär 200 sidor, ett smärtsamt fall allt djupare. Hon tycker inte att hon klarar av att ge barnen det stöd och den hjälp de behöver, sin man känner hon att hon sviker, oron över om hon ska lyckas få förlängt på sitt jobb maler henne trött och sina egna föräldrar tror hon ser henne som en kvarnsten de tvingas bära på.

Hon blir sjukskriven, går på terapi men hemma orkar hon endast ligga under en filt i soffan eller kika runt i mobilen. Sms:ar då och då med en ungdomskärlek. Var det lättare förr? Mindre kravlöst?

”Skred” är en plåga att läsa, jag är hela tiden nära vår huvudperson, här finns ingen luft och även min oro för hur det ska gå för henne växer blad för blad. Finns det ett slut på hennes trötthet, ångest och djupa depression? Självklart, tänker jag, men när jag tänker på de olika alternativen blir jag rädd.

Den här plågsamheten jag som läsare känner in på kroppen är givetvis en styrka, att känna hur texten både sänker och binder mig. Men att inget bara får vara bra, det känns under en period för mycket. Som när hon ska hålla i en presentation på jobbet och strax innan får en blodfläck på kläderna. Eller när sonen trampar på hennes halsduk. Nej, allt hade inte behövts släpas i leran, det tunga budskapet är tydligt ändå.

Men här finns också ljus. Som att hennes man, även om han vill ha mer sex än hon orkar och vill, finns där. Han försöker förstå och få henne att se det positiva. En kollega är också ett stöd.

Varför faller en människa? Hur tar vi hand om varandra? Vad har arbetsplatserna och samhället för ansvar att hjälpa? Sist i boken finns kontaktuppgifterna till flera hjälplinjer. Det är också ett budskap till läsarna; sök hjälp om du mår dåligt. Det har du rätt till och är det är du värd.

Men om du inte mår bra, borde du då ens läsa den här romanen? Jag är inte helt säker. Men vem borde då läsa den? Inte heller den frågan har jag ett svar på. För egen del är jag dock nöjd att jag har gjort det, den öppnar sikten in i mörkret.