Kultur

Mörker och engagemang mitt i tiden

Konst Artikeln publicerades
Anicka Yi: ”Biologizing the Machine (tentacular trouble)”.
Foto: Italo Rondinella
Anicka Yi: ”Biologizing the Machine (tentacular trouble)”.

Det är lika känslostarkt som omväxlande att ta sig runt de många inslagen på årets Venedigbiennal. Det anser konstskribenten Carolina Söderholm, som var på plats under helgens öppningsdagar. Här är hennes blick med imponerande överraskningar som tunna besvikelser. När det gäller de nordiska inslagen

Vi ska in i dimman. Genom bländande ljus och nattsvart mörker. Här skvalpar det och skvätter, väsnas och viskas tills marken mjuknar under fötterna. Det är en instabil värld som Venedigbiennalen 2019 skildrar. En värld i rörelse och förändring, där rösterna och berättelserna kommer från alla håll, frustrerande, förföriska och förtvivlade.

Över ingången till den stora centralpaviljongen i biennalparken Giardini låter italienska Lara Favaretto vattenångan pysa tills allt sveps in i ett fuktigt dis. Väl inne tycks franske Antoine Catalas pastellfärgade bilder långsamt andas i töcknet. När dukarna töms på luft genom osynlig mekanik, avtecknar sig ord mot ytan, som don't worry och everything is okay. I nästa sekund är de borta likt en synvilla eller stum besvärjelse. Bara glimtvis är allt ok.

Lara Favaretto: ”Thinking head”
Foto: Andrea Avezzu
Lara Favaretto: ”Thinking head”

Så har den konstnärlige ledaren Ralph Rugoff, till vardags chef på Hayward Gallery i London, hämtat årets tema från en förmodat kinesisk förbannelse: "May you live in interesting times". Vagt olycksbådande verkar den förutspå såväl onda som goda tider. Den passar förstås utmärkt för ett splittrat 2010-tal präglat av allt från artificiell intelligens och teknologisk optimism till klimatkris, krig och katastrofer.

Möjligen är det förbannelsens mångtydighet som fått politiker och författare att genom decennier citera den i oroliga tider, däribland Hillary Rodham Clinton. Men, som Rugoff påpekar, har förbannelsen i själva verket aldrig existerat i Kina. Alltsammans bygger på en myt om det österländska, långt före fake news var ett begrepp.

Det ligger nu väl i linje med hela biennalen, den 58:e i ordningen sedan denna konstens olympiad tog sin början år 1895. Istället för tydlig programförklaring, smälter allt samman i en bitvis storslagen och bitvis ohelig allians. Utan skarvar mixas det handfasta och digitala, det dokumentära och påhittade, det lågmält perfekta och det teatralt förvridna.

Enbart Rugoffs huvudutställning, som i två presentationer intar Giardini och det historiska varvsområdet Arsenale, samlar nära åttio konstnärer från världens alla hörn. Därtill deltar nittio länder med utställningar antingen i egna paviljonger på biennalområdet, eller inhysta i några av de oräkneliga palazzos och kyrkor som väntar vid kanaler och gränder på stan.

Under öppningsdagarna ringlade kön timslång till den omsusade franska paviljongen, som Laure Prouvost förvandlat till en dunkelt böljande, surrealistisk grotta. Väl inne visade sig väntan vara väl värd. För Prouvost har skapat en av biennalens maffigaste upplevelser: en underbart skruvad roadtrip ner i havsdjupen och det undermedvetna, som för att visa hur allt hänger samman, människa och natur, bofasta och flyktingar på detta gemensamma klot.

Men vi återvänder till Giardinis centralpaviljong via japanske Ryoji Ikedas korridor av vitt ljus. Dess obarmhärtiga ljusbad får människor att kisa och värja sig medan de skyndar förbi. Det är som vore Ralph Rugoff ute efter en ögats och tankens nollställning, där allt välbekant bleks bort. Nog kan det behövas inför denna labyrint av kabinett och salar, där det meningslösa och meningsfulla går hand i hand. Ungefär som hade alla upptänkliga tekniker och uttryck mobiliserats i ett försök att förstå de tider vi lever i. Dessvärre är jag inte helt övertygad om resultatet. Lika ofta som verken kompletterar och förstärker varandra, drar och spretar de olika håll.

Ändå kan jag se hur medvetet det är gjort: där svänger indiska Shilpa Guptas spetsiga gallergrind fram och åter för att brutalt krascha in i väggen tills putsen vittrar. Bredvid rullar kinesiska Nabuqis fullskaliga ko obekymrat runt på räls i en grön ängsidyll, medan rumänska Andra Ursuţa dumpat resterna från sin egen skilsmässa i soptunnor gjutna i form av en bröstkorg. Det är världen som fängelse med gränser och stängsel, kontra drömmen om ett artificiellt paradis, där allt som värker och smärtar rationaliseras bort. Nog kan det vara effektfullt. Som då mexikanska Teresa Margolles flyttat dit betongmuren som skyddat en skola i våldsdrabbade gränsstaden Juarez, komplett med faktiska skjuthål. Allt medan kinesiske Sun Yuans och Peng Yus enorma industrirobot i sin glasbur strax bredvid svabbar så det stänker för att hålla en blodliknande vätska i schack.

I Arsenale är upplägget mer luftigt och magnifikt, där många av konstnärerna från Giardini återkommer i generösa installationer. Här finns dock samma slags tvärkopplingar och hybrider i verk som rör sig mellan verklighet och dröm, fejkat och autentiskt, där urtida riter existerar sida vid sida med virtual reality och stramt geometriska formspel.

Men det är rösterna från de som sällan hörts, vare sig samhället eller konsthistorien, som jag dras till. I raffinerat iscensatta självporträtt och specialkonstruerade outfits poserar japanska Mari Katayama stolt som hon är, med en kropp formad av den ovanliga sjukdom hon lever med. Här är franska Nicole Eisenman som på enorma dukar för in queera relationer och personer i det traditionstyngda måleriet. Allt medan en rad lysande konstnärer skildrar svartas historia och villkor i måleri, collage, fotografi och videoverk. Från kenyanske Michael Armitage och amerikanske Henry Taylor, till nigerianska Njideka Akunyili Crosby, norska Frida Orupabo och Zanele Muholi som i monumentala självporträtt kaxigt konfronterar publikens blickar som svart sydafrikansk lesbisk kvinna.

Det finns ett stort värde i hur Rugoff väljer att ge internationellt sett relativt okända konstnärer plats på scen, och för första gången är könsfördelningen helt jämn. Jämfört med de två senaste biennalerna, som gick i politikens respektive fantasins tecken, är årets upplaga mer av en idémässig och visuell kakofoni.

Men den sociala och kritiska medvetenheten finns som en ström under ytan, vilket speglas även hos många av årets nationella paviljonger. Medan Indien låter årets konstnärer bearbeta arvet från Ghandi, ifrågasätter Voluspa Jarpa i den chilenska paviljongen stereotypa skildringar av den sydamerikanska kontinenten i kolonisationens spår.

Installationsvy från Nordiska paviljongen, med verk av Ingela Ihrman, Ane Graff och Nabbteeri.
Foto: Pirje Mykkänen
Installationsvy från Nordiska paviljongen, med verk av Ingela Ihrman, Ane Graff och Nabbteeri.

Det är också främst här, i de nationella satsningarna, som samtidskonstens växande klimatengagemang lyfts fram. Just den nordiska paviljongen bidrar med en sällsynt samspelt presentation, där norska Ane Graff och finska konstkollektivet Nabbteeri möter svenska Ingela Ihrman, i fjol aktuell både på Moderna Museet i Stockholm och Kristianstads konsthall.

Genom att skifta mellan mikro och makro, kemi och biologi, digitalt och skulpturalt vrider och vänder de på människans relation naturen. Inte minst övertygar Ihrman med sina på en gång lekfulla och insisterande jätteskulpturer där havets sjögräs och tång tränger in i kulturens finrum. Långt dystrare är anslaget i den danska paviljongen, där Larissa Sansour i ett suggestivt videoverk tar science fiction-genren till hjälp för att mana fram en dystopisk framtid efter miljö-apokalypsen.

Så formar sig 2019:års biennal till en omväxlande nedslående och upplyftande exposé. Som framgått är det ingen klockren fullträff. Möjligen är det helt i sin ordning - med tanke på de intressanta, eller snarare oroande, tider vi lever i.

Foto: Andrea Avezzù
"Sun & Sea (Marina)", vy över Litauens prisade paviljong.
Verk av Michael Armitage.
Foto: Italo Rondinella
Verk av Michael Armitage.
Stillbild ur ”In Vitro”, av Larissa Sansour i den danska paviljongen.
Foto: Pressbild
Stillbild ur ”In Vitro”, av Larissa Sansour i den danska paviljongen.
Stillbild ur filmen i den danska paviljongen, av Larissa Sansour.
Foto: UGO CARMENI
Stillbild ur filmen i den danska paviljongen, av Larissa Sansour.
Korakrit Arunanondchai och Alex Gvojic:
Foto: Pressbild
Korakrit Arunanondchai och Alex Gvojic: "No history in a room filled with people with funny names 5".
Laure Prouvost.
Foto: Alexandre Guirkinge
Laure Prouvost.
Somnyama Ngonyama: ”Hail the dark lioness, Zanele Muholi”.
Foto: Italo Rondinella
Somnyama Ngonyama: ”Hail the dark lioness, Zanele Muholi”.
hristoph Büchel: ”Barca Nostra
Foto: Carolina Söderholm
hristoph Büchel: ”Barca Nostra".

Lite mer

Höjdpunkter och snackisar

1 Rostigt skeppsvrak

Vid kajkanten på varvsområdet Arsenale reser sig ett rostigt skeppsvrak. "Barca Nostra" är ett dystert monument över Europas havererade migrationspolitik. Avsett för 15 besättningsmän fylldes det i april 2015 till bristningsgräns av lybiska flyktingsmugglare. Efter att fartyget kolliderat med ett undsättande portugisiskt skepp, tros mellan 700-1100 människor ha dött, merparten inlåsta i maskin- och lastrum. Bara 28 personer räddades. Italienska myndigheter beslöt att bärga fartyget och identifiera offren. Transporterat till Venedig av den schweizisk-isländske konstnären Christoph Büchel för det in katastrofens realitet i det solstänkta biennalvimlet. En uppfordrande påminnelse om den dödliga flyktingtragedi som fortsätter utspelas på Medelhavets vågor.

2 Litauen – bästa paviljongen

Priset för årets bästa paviljong gick till Litauen - med rätta. "Sun & Sea (Marina)" är en lika spektakulär som tänkvärd show. Från övervåningens balustrad i Venedigs gamla militära marinbyggnad stirrade jag häpet ner på en konstgjord sandstrand där solbadare och barnfamiljer byggde sandslott, hade picknick och stämde upp i opera. Sittande i solstolen sjöng de om tanklös konsumtion, miljöförstöring och jordens ändliga resurser. En skarp bild av vårt samhälles ekologiska dubbelmoral, där vi plikttroget sopsorterar för att sedan unna oss en solsemester iförda flipflops gjorda av Asiens barnarbetare.

3 Rysk kitschig mischmasch

Alltså vad är det med Ryssland och biennaler? Med Rembrandtmåleri, neonslingor och digitala animationer tar årets paviljong sin utgångspunkt i det anrika konstmuseet Eremitagets skatter i Sankt Petersburg. Resultatet är ett kitschigt mischmasch, underhållande i all sin bisarra glans. Bättre blir det inte i på Arsenales norra område, där det statliga ryska museet gett Vasily Klyukin fria händer att skapa sin egen version av Dantes Inferno. Det lär inte ha varit billigt att låta honom befolka det med apokalypsens spegelblanka ryttare och grinande rosa dödskallar. Fast kanske var det ett konstens helvete han ville gestalta?

4 Succe för Ghana

När Ghana för första gången deltar med egen paviljong är succén omedelbar. I "Ghana Freedom" förhåller sig några av den globala konstscenens hetaste namn - samtliga med rötter i Ghana - till den självständighet som landet erövrade 1957. Det är en fyllig och klangrik presentation där Lynette Yiadom-Boakye fängslar med starka porträtt, medan Ibrahim Mahama och El Anatsui fyller väggarna med installationer som bottnar i en historia av arbete, handel och makt. I ett nytt videoverk följer John Akomfrah några unga kvinnors och mäns väg genom sanddynerna på jakt efter ett bättre liv. Men här finns även det förflutna representerat genom Felicia Abbans porträtt, landets första kända kvinnliga fotograf.

5 Upplyftande och medryckande inslag

Välgjorda skulpturala presentationer är bristvara på en biennal som hellre ägnar sig åt more is more än det sparsmakade. Desto mer upplyftande att se Stanislav Kolíbal ta sig an den tjeckiska och slovakiska paviljongen med sina stramt sinnrika, abstrakta kompositioner. Likaså imponerar USA:s utställning där Martin Puryear med en total självklarhet intar rummen med sina träskulpturer, mättade med symbolik och berättelser. Som kontrast: skaka loss med Bárbara Wagner och Benjamin de Burcas briljant regisserade dansfight i den brasilianska paviljongen. "Swinguerra" ger en medryckande inblick i ett nutida Brasilien.

Visa mer...

Konst

Konstbiennalen i Venedig 2019

Konstnärligt ansvarig: Ralph Rugoff

Tema: "May you live in interesting times"

Öppnade 11 maj, och pågår till 24 november.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Blekinge Läns Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.