Mikael Hagner: Elakt spel i Sammetsrevolutionens Prag

Den utspelar sig under Sammetsrevolutionen hösten 1989. Det kalla kriget är ljummet, östblocket knakar i fogarna och järnridån är på väg rasa samman. Efter 12 år i exil i London återvänder makarna Marie och Viktor till Prag, med brittiska pass.

En kväll blir de påkörda av en bil. När Marie ett par dagar senare vaknar upp på ett sjukhus är hennes man spårlöst försvunnen. Haffad av ryssarna? Av säkerhetspolisen? Eller håller han sig helt enkelt bara undan?

Marie står plötsligt ensam i en stad som bubblar av förhoppningar om att portarna mot väst och mot friheten ska slås upp, men där den totalitära regimen ännu inte har släppt greppet och den brutala säkerhetspolisen har fullt upp.

Hon besöker sin mamma och syster, som hon lämnade i sticket när hon flydde. Hon stöter på en gammal älskare och politisk aktivist, som förbereder sig för att ta en betydande position i den framtida regeringen. Hon kommer i kontakt med ”bolsjeviker”, som får alltmer bråttom att sopa igen spåren efter sig.

Trots sitt pass går Marie inte säker. På den brittiska ambassaden får hon rådet att hoppa på första bästa flyg till London, men hon är fast besluten om att finna sin man.

I sitt sökande ger sig Marie ut på allt vådligare strapatser och möter den ena skumma figuren efter den andra. Hon blir mer och mer fundersam: Vem är egentligen mannen hon är gift med sedan 12 år?

”The sleepers” är huvudsakligen inspelad i Prag. Staden är fint fångad, ofta i dis och om natten. Interiörerna är öststatligt beiga och trista. Rollfigurerna pratar tjeckiska.

Atmosfären och kopplingen till verkliga händelser skänker serien autenticitet, men intrigen är svårare att tro på. Den är snårig, för att inte säga hafsig, och rutinmässigt iscensatt.

Till en del uppvägs bristerna i manuset av fina skådespelarinsatser. Det gäller inte minst Tatiana Pauhofová i rollen som Marie.

Inom spiongenren är filmatiseringarna av John le Carrés romaner min måttstock. Flertalet av dem står i en klass för sig. ”The sleepers” är inte i närheten, inte så bra som jag hade hoppats, men den är snäppet vassare än den svenska tv-dramatik som Svt erbjuder för tillfället.