Med språket som tidsmaskin
Anvisning att konservera naturalier
Roman
Författare: Maja Thrane
Förlag: Bokförlaget Lejd
I centrum för Maja Thranes debutroman står egentligen varken den Malmska valen (som återfinns uppstoppad på Göteborgs naturhistoriska museum), intendenten August Wilhelm Malm eller ens de samtida huvudpersonerna Vera och Björn, utan språket i sig. Ett språk som är gammaldags, närmast bibliskt och högtidligt. Jag tänker att detta arkaiserande grepp fungerar någorlunda bra, det skänker verket en air av klass och stil, men även en slagsida åt det alltför överspända.
Med tanke på att Thrane själv är litteraturkritiker, förutom översättare och stenkonservator, är jag tämligen övertygad om att hon varit medveten om riskerna med att använda ett artificiellt och på många vis onaturligt – eller i alla fall otidsenligt – språk. Men ibland känns det ändå som om den dissonans som uppstår känns lite för oavsiktlig.
När den ålderdomliga tonen och stilen stöter på samtidsfenomen, som när Veras väninna Alma letar partner och finner en belevad Adonis på nätet, på MeetYourSoulmate.com, blir den festliga kollisionen alltför stor för min smak. Det känns som om romanpersonerna flytt storstadens civilisation – och förhatliga vokabulär – för att i obygden lajva fram det förflutnas ädla tal utan att helt lyckats undkomma den profana och banala verkliga världen. Något som om det nu hade varit en mer medveten intention från Thranes sida antagligen hade varit oerhört intressant eller åtminstone stilistiskt effektfullt.
