Maria Adolfsson kan bli nästa svenska deckarsuccé
Maria Adolfssons idé med det fiktiva Doggerland är briljant. Öarna ligger i Nordsjön, ungefär mitt emellan Danmark och Storbritannien. En perfekt miljö för att korsa brittiska deckarserier och nordisk noir – och givetvis mycket kommersiellt gångbart. Serien har redan sålts utomlands mot rejäl betalning.
Doggerland är stort nog att ha nedgångna förorter och tre öar med fördomar om varandra (i norr är de religiösa, i söder suputer och på storön och i huvudstaden, ja, det vet en ju hur sådana är …) men samtidigt avgränsat nog för att alla närapå ska känna alla. Det är alltid tacksamt i en deckare.
”Felsteg” har en dramatisk inledning som dock är dramatisk på ett annat sätt än den först verkar, men det dröjer inte länge innan en kvinna hittas brutalt ihjälslagen. Kriminalinspektör Karen Eiken Hornby får övervinna sin bakfylla efter oistra, den stora ostronfesten, och ta över som tillförordnad chef. Offret är nämligen före detta hustru till den ordinarie chefen. Att vara polis och kvinna i huvudstaden Dunker är inte lätt i vanliga fall, och nu tillkommer sura medarbetare som inte vill ha Karen som arbetsledare och pressen att lösa det medialt uppmärksammade mordet snabbt.
”Karen är en kompetent polis, men också en ensam människa som bär på en hemlig sorg.”
Statistiskt sett är maken eller pojkvännen ofta skyldig i ett sådant här fall. Omgivningen beskriver Jounas Smeed som hård och oförsonlig, ex-makan som bitter och grälsjuk. Den 18-åriga dottern lämnade dem så fort hon kunde. Att han tillhör en av de doggerska öarnas rikaste och mest inflytelserikaste familjer gör det inte enklare.
Karen är en kompetent polis, men också en ensam människa som bär på en hemlig sorg. Som återvändare betraktas hon med misstänksamhet. Utredningen stampar kvar på samma plats. När hon nystar i offrets bakgrund och ett hippiekollektiv från 1970 är det inget som uppmuntras. Kollektivet fick lära sig den hårda vägen att det inte är lika lätt att dela allt i praktiken som i teorin och kanske har det något med nutiden att göra.
Tempot höjs mot slutet, och även om det sällan är superspännande upphöjs berättelsen av miljön och hur väl Adolfsson använder den. Den vindpinade naturen med branta klippor och havets vågor, vägarna som regnet förvandlar till lera och människor och får som kurar i blåsten. Det är svårt att inte se Shetland framför sig. Eller Island, när Adolfsson för in en hipp musikstudio.
Den lokala pubens ölmeny speglar demografin av skandinavisk, brittisk och nederländsk härkomst, precis som seder och bruk och invånarnas förhållningssätt till sina större grannländer. Det är snyggt och smart gjort, och jag återvänder gärna till Doggerland.
