Kultur

Mångfacetterad bild av Bibelns stålman

Kultur Artikeln publicerades
Foto: Sofia Runarsdotter

Bibelns superstarke stålman Simson får sin historia återläst och omtolkad av Lina Sjöberg i en roman med ständigt skiftande berättarfokus, vilket ger en mångfacetterad bild av gestalten, men också gör honom svår att bli klok på, tycker Christian Swalander.

Simson

Genre: Roman

Författare: Lina Sjöberg

Förlag: Weyler

Myten om den onaturligt starke Simson finns i Bibelns Domarbok, och han var mycket riktigt domare, en upphöjd position med betydande makt. Av denna mer civiliserade del av Simsons tillvaro syns ingenting i Lina Sjöbergs roman ”Simson”, som i stället fokuserar på den brutalitet och känslomässiga vilsenhet som också kan tillskrivas Simsongestalten.

Det som fascinerat läsare genom bortåt tre årtusenden är den övermänskliga styrkan, ett performativt förkroppsligande av mången omogen ynglings drömmar om fysisk allmakt och härskarpotential, liksom hur den sköna Delila förmår Simson att åt henne prisge sin hemlighet, att styrkan består bara så länge han inte klipper av sig håret. Vilket hon som av Simsons fiender lovats en stor belöning om hon avväpnar honom, alltså gör.

Lina Sjöberg debuterade 2005 med romanen ”Resa till Port Said” som nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Hon har sedan dess skrivit fackböcker om mötet mellan religion och litteratur och skapat sig en akademisk karriär som religionsvetare med Bibelns gammaltestamentliga berättelser som specialitet. Hon är alltså både en driven författare och synnerligen sakkunnig när hon gör sin egen tolkning av myten om Simson.

Det litterära greppet i boken låter Simsons levnad framträda i vittnesberättelser. De är många som kommer till tals. Det börjar med hans mor, som i första kapitlet får ta emot sin sons döda kropp, sedan han bunden emellan tempelpelare dragit omkull hela byggnaden och dödat både tusen fiender och sig själv. Den israeliske författaren David Grossman har också skrivit en bok om Simson, och föreslagit att han genom detta dåd kvalificerar sig som en tidig självmordsterrorist.

Från Grossmans bok ”Lejonhonung” har Lina Sjöberg lånat in en central symbolik, som återkommer genom boken, och där det lejon Simson som barn dödat blir ett ständigt närvarande tecken för hans styrka och hänsynslösa raseri.

En tid senare, när han gick förbi den döda lejonkroppen såg han att ett bisamhälle etablerats i den öppna bröstkorgen. Han gick dit och åt av honungen, och sedan dess förföljer honom upplevelsen av hur styrkan, döden och sötman förenas. Inte minst när han försöker sig på att få till ett sexliv är det denna bild som kommer för honom. Särskilt som hans mor för honom beskrivit den sexuella njutningen just som sötma.

En stor del av boken handlar om Simsons försök att få till en sexuell relation som funkar. Först friar han till Jashera, dotter till krukmakaren Hoten, som också är en av bokens berättare. Jashera är vad som med dagens språkbruk skulle beskrivas som intellektuellt funktionsvarierad. Hoten accepterar därför den otymplige och burduse friaren. Efter en del förvecklingar avblåses dock äktenskapet sedan Simson förlorat ett vad och i vredesmod givit sig iväg på en mordorgie. Än värre blir det när han bränner byns åkrar. Det är lite svårt att få ihop bilden av den bibliske domaren Simson med hur han framställs här, som både korkad och besinningslöst våldsbenägen.

En spännande historia är det i alla fall, även om berättargreppet gör att Simson själv blir ganska bortvänd från läsaren, han blir sedd men tillåts sällan se själv. Att han när han försvagats av Delila får sina ögon utstuckna känns följdriktigt. Klarsynt blev han ändå aldrig.