Måndag hela veckan när Alexander Karim romandebuterar
Den extraordinära berättelsen om Jonas Paulssons plötsliga död
Roman – debut 2019
Författare: Alexander Karim
Förlag: Norstedts
Måndag. Måste bestämma mig för vad jag tycker om Alexander Karims bok. Är den ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet, eller en ångestskapande labyrint som jag bara vill ut ur, eller en intelligent men lite tjatig variant på ett tema som många andra gjort kittlande underhållning om förut?
Söndag. Läser vidare i tidsreseboken. Berättelsen löper bakåt och framåt samtidigt och jag börjar känna mig lätt åksjuk. Precis när jag har börjat lära mig mönstret tröttnar Karim själv på det och flyttar om spelpjäserna igen.
Lördag. Börjar läsa en bok om en man som blir mördad på söndagen och sedan vaknar upp en dag tidigare som om ingenting hade hänt. Intressant koncept, men kommer det inte att bli lite tjatigt i längden, lite som ”Måndag hela veckan”?
Kronologi är ett intressant fenomen. Att mixtra med den är ofta ett effektivt sätt för en berättare att skärpa mottagarens uppmärksamhet. Alexander Karim, som tidigare främst gjort sig känd som skådespelare, rivstartar sin debutroman genom att brutalt ta livet av sin huvudperson, för att sedan väcka honom till liv igen dagen före dödsfallet.
Jonas Paulsson förstår ingenting, men när lördagen sedan följs av en fredag börjar han på allvar fundera på om han kanske har fått en unik möjlighet att ställa allt till rätta, förhindra mordet på sig själv och lördagskvällens terrordåd i Stockholm.
”Vi har som bekant ingenting att frukta utom fruktan själv, och det är i någon mån också temat för den här boken.”
Är det rentav så att han, manusförfattaren som får betalt för att hitta på spännande intriger och trovärdiga slut, har makten i sin hand när det gäller livets eget manus?
Vi har som bekant ingenting att frukta utom fruktan själv, och det är i någon mån också temat för den här boken. Rädslan blir Jonas ständiga följeslagare och han ser potentiella mördare överallt, i sin fru och sina vänner och främlingar på tåg.
Litterärt tidsresande är automatiskt befriat från den gängse logiken, men inbyggda komplikationer saknas inte heller. För varje omstart måste berättelsen orka få upp farten igen, och gestalter och handling måste fortsätta att engagera trots att de hela tiden byter skepnad. Karim höjer svårighetsgraden genom att låta händelser påverka varandra även bakåt i tiden, så att Jonas lämnar spår efter sig utan att riktigt kunna förutse hur. Det är oundvikligt att det uppstår vissa longörer, och att vissa konflikter tolkas om så många gånger att de till sist blir irrelevanta. Till detta kommer risken att innehållet tappas bort bland de skickligt hopknycklade lagren i en allt mer intrikat intrig.
Måndag. Till slut är vi där i alla fall, vid slutet av boken, och det ser (förstås) inte ut som jag hade trott. Jag bestämmer mig för att Alexander Karims bok vinner i längden. Under sin blankpolerade yta rör den vid någonting djupare som har med våra innersta livsvillkor att göra, vår rädsla för att dö men också för att leva vårt liv.
