Blekinge Läns Tidning logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons
Kultur

LISTA: Tio författare som kan få Nobelpriset

På torsdagen är det dags igen. Det är två år sedan sist och inte mindre än två författare ska få Nobelpriset. Här kommer tio kreativa förslag från litteraturkritikerna.
Publicerad 8 oktober 2019 • Uppdaterad 9 oktober 2019
Margaret Atwood, Kanada.
Margaret Atwood, Kanada.Foto: Alastair Grant

Margaret Atwood är en av de stora berättarna

2018 års nobelpris i litteratur bör aldrig delas ut. 2019 års pris däremot bör gå till Margaret Atwood. Inte för att det hade varit en snygg gest av en utskämd Svensk akademi att ge det till en författare som verkligen gestaltat kvinnors utsatthet i ett patriarkalt samhälle – ”Tjänarinnans berättelse” och ”Testamentet”. Nej, för att hon är en av de riktigt stora berättarna, en av dessa som ser, analyserar och gestaltar. Som låter oss leva ett liv och flera genom litteratur av högsta klass. Hon drar linjer från nutidshistorien in i en (mörk) framtid – ”Oryx och Crake”. Men också för att hon kan skildra ett helt lands utveckling genom särskilda öden – ”Den blinde mördaren” och ”Kattöga”. Och så har hon en sarkastisk blick – ”Den ätbara kvinnan” och ”Häxyngel”. Så ja, trots att det ytterligare hade ökat centreringen till den västerländska berättartraditionen anser jag Atwood bör få priset.

Om hon tar emot det är en annan fråga.

Annons

Maria Ehrenberg

Gerard Murnane, Australien.
Gerard Murnane, Australien.Foto: Golvan Arts Management

Gerald Murnane är en särling även på det personliga planet

Att Gerald Murnane ska få nobelpriset har jag hoppats på i många år. Det kanske är dags nu? Oddsen har sjunkit sedan New York Times så sent som i mars ifjol kallade den 80-årige australiensiske författaren för ”den bäste nu levande engelskspråkige författare som de flesta aldrig har hört talas om”.

Den senaste boken på svenska, ”Korntäppa” (på svenska 2012, översatt av Peter Samuelsson), är en självbiografi som inte liknar någon annan självbiografi. Det är en text som ifrågasätter berättandets möjligheter men sedan inte drar sig för att innehålla fantastiska passager om en moder uppfylld av spökhistorier, en fader beroende av alkohol och spel på hästkapplöpningar, udda fastrar, udda farbröder, katolska nunnor och munkar och ett öde Australien långt bortom alla schablonbilder. Det är en fantastisk bok.

Gerald Murnane är en särling även på det personliga planet. Han bor numera 40 mil inåt landet från Melbourne, i lilla Goroke. Där skriver han, spelar golf och ägnar sig åt hästkapplöpning, ett återkommande ämne i hans böcker, inte minst i den märkliga och upplyftande ”Something for the pain” (2015).

Stefan Eklund

Jamaica Kincaid, Antigua/USA.
Jamaica Kincaid, Antigua/USA.Foto: Fredrik Sandberg/TT

Jamaica Kincaids litterära stil är unik

Någån annan som borde få priset är Jamaica Kincaid och det av två anledningar. Dels har hon en i sanning unik litterär stil där repetition, det halvsjungna och en exakthet i ordvalör är det utmärkande. Dels skriver hon från en postkolonial och intersektionalistisk position som problematiserar både det egna författarskapet och samhällsordningen. Född i Antigua av en fattig men bildad kvinna gjorde hon en klassresa vid flytten till New York. När hon nu skildrar ett Antigua är det med insikt om den koloniala strukturen och i synnerhet kvinnors dubbla/trippla underläge (kvinna, fattig, färgad). Hennes nuvarande position – aktad författare och professor i litteratur – gör hennes blick stundom till den överordnande som ser ner. Spännande, problematiskt och bra litteratur blir det.

Maria Ehrenberg

Michel Houellebec, Frankrike.
Michel Houellebec, Frankrike.

Michel Houellebecqs verk är angelägna

Annons

Det tycks för mig förhållandevis enkelt att argumentera för att författaren Michel Houellebecq bör tilldelas Nobelpriset i litteratur. I Sverige tillhör han till exempel en av ytterst få utländska författare som recenseras i många svenska tidningar långt innan hans verk har hunnit översättas till svenska. Det är svårt att tolka det som något annat än ett uttryck för en genuin förståelse för att hans verk äger djup angelägenhet i vår tid, oavsett hur provocerande eller utmanande man uppfattar dem som. Hans genialt vackra och brutala debutroman ”Elementarpartiklarna”, från 1998, blev en stor succé och har sedan efterföljts av ett flertal romaner i vilka han med en profetisk intuition och stor precision lyckats sätta fingret på ett flertal smärtpunkter i västvärldens samhällen, detta på ett sätt som ingen annan riktigt förmått i vår tid. Hans verklighetsbeskrivning må vara sårande, eller som han skriver i essän ”Rester vivant”: ”La vérité est scandaleuse”. Men utan den är ingenting värt.

Andrés Stoopendaal

Anne Carson, Kanada.
Anne Carson, Kanada.Foto: Pontus Lundahl/TT

Anne Carson är impregnerad med språk och filosofi

Den kanadensiska författaren Anne Carson är en i bästa mening egensinnig och besvärlig poet som i sitt författarskap undersöker hur dikt uppstår och vad den kan användas till. Både som poet och essäist är hon liksom impregnerad med språk och filosofi. Hon tänjer på varje ord och undersöker dess hållbarhet och beständighet.

Hennes texter är tydligt förankrade i samtiden. Detta samtidigt som de obesvärat opererar mitt inne i de antika myter hon gärna stiger in i. Allt är mycket sinnrikt upphängt i ett finförgrenat nät av referenser. ”Röd självbiografi” kan till exempel läsas som en ung mans utvecklingshistoria. Men innesluten i den antika mytens förutbestämda handlingsmönster blir den också en tidlös skildring av en olycklig kärlek. Kärlekens outgrundlighet undersöker hon vidare i böcker som ”Makens skönhet” och ”Röd doc>”.

Litterära konstruktioner av det slag Carson iscensätter kan bli både pretentiösa och livlösa men här är det friskt och rörligt. Laddat med nerv och en trovärdig närvaro.

Thomas Kjellgren

Mircea Cărtărescu, Rumänien.
Mircea Cărtărescu, Rumänien.Foto: Cato Lein

Fantasin har inga gränser för Mircea Cărtărescu

Mircea Cărtărescu skriver väldiga, självständiga och fantastiskt obegränsade berättelser. De springer fram ur ett flöde av verklighet, dröm och hallucination. Romanerna är närmast att betrakta som encyklopediska kartbilder, präglade av en passion för skrivandet och språkets förvandlingskonster. Dessutom skriver han både kritiskt och klarsynt om politisk tystnad och förtryck i Rumänien.

Cărtărescus författarskap har en imponerande spännvidd. Tidiga fantasterier i ”Nostalgia” gled vidare in i den magiskt komponerade ”Orbitor-trilogin” som är ett ymnigt barockaltare eller en fjärilskropp – innesluten, fångad och ibland frisläppt ur författarens ”puppa av ord”. Märklig prosa/poesi i ”Levanten”, samtids – och historiegranskning i ”Dagbok”och ”Travesti” innan allt kulminerar i det berättartekniska kraftprovet ”Solenoid”, 2019.

Annons

Cărtărescus språk har en visionär räckvidd. Något som kan utmana och utveckla den räddhågset kontrollerade prosa som vår samtidslitteratur annars så ofta visar fram.

Thomas Kjellgren

Joan Didion, USA.
Joan Didion, USA.Foto: Seth Wenig

Joan Didion tittar livet (och döden) rakt i ögonen

Det finns en hemingwaysk kärvhet över Joan Didions språk, som det ofta gör hos amerikaner när de skriver mycket bra. Osentimentalt, genomskådande, hjärtskärande i sin lågmäldhet.

”För att kunna leva berättar vi historier för oss själva”. Så inleder hon sitt legendariska reportage ”The White Album”, om 1960-talets Los Angeles då hon själv var ung. Det är ingen romantisk bild, det slutar med Manson-morden.

Didion är både journalist och författare. Hon har skrivit fem romaner och har varit en av de mest tongivande inom den litterära journalistiska formen ”new journalism”.

På senare tid har hon skrivit självbiografiska essäer som fått mycket stort genomslag. De handlar om hennes eget liv och om sorg. Först förlorade Joan Didion sin make och skrev ”Ett år av magiskt tänkande” om sorgen efter honom. Sedan förlorade hon också deras gemensamma dotter och skrev nästa sorgebok, ”Blå skymning”.

Lena Kvist

Javier Marías, Spanien.
Javier Marías, Spanien.Foto: Riccardo Musacchio & Flavio Anniello

Lekfullt och allvarligt hos Javier Marías

Javier Marías, född 1951 i Madrid, hör tillsammans med Enrique Vila-Matas på senare år till de flitigast översatta spanska författarna i Sverige. Inte så märkligt, båda är kosmopoliter och skriver raffinerad ”världslitteratur”. Men om den sistnämnde är en flyhänt satiriker och gudabenådad skälm, har Marías utvecklat mer djupgående och sofistikerade strukturer i sina verk som ofta är berättelse, essä, formexperiment och självbiografi på en och samma gång. Lekfullt och allvarligt om kärlekens, dödens och ödets förgörande krafter i ”Förälskelser”; berättartekniskt raffinemang i dubbelromanerna ”Alla själar”/”Tidens mörka rygg”, om de oklara rågångarna mellan fiktion och verklighet, mellan språk och minne; farsartat och filosofiskt i ”I morgon under striden, tänk på mig”.

Annons

En värdig bevarare av det klassiska europeiska litteraturarvet, och en given Nobelpriskandidat.

Martin Lagerholm

Den osynlige Thomas Pynchon skildrar det splittrade USA

Nobelpriset i litteratur 2018 eller 2019 bör tillfalla den amerikanska författaren Thomas Pynchon.

Som ingen annan skildrar han det splittrade och motsägelsefulla USA. Hans romaner formar sig till monumentala mörka parodier, glimrande av vass ironi, bitter insikt och intellektuell skärpa. Hans författarskap räknas bland de genom tiderna mest betydande i USA, samtidigt som han personligen är oerhört skygg och i det närmaste osynlig till exempel i medierna. Han senaste på svenska utgivna roman ”Bleeding Edge” är en djupgående iscensättning av ett samhällsklimat där dotcom-optimismen börjar komma på skam samtidigt som en finanskris skakar om landet. Handlingen är koncentrerad till New York, en värld i sig, som genom berättelsens många skikt och parallella förlopp hela tiden öppnar sig för läsaren på nytt och på nytt, med ett flöde av människoöden, social förändring, intriger och kärlek, som är unik i litteraturen. Det är för mig obegripligt att inte Svenska Akademien redan för länge sedan tilldelat Pynchon litteraturpriset.

Christian Swalander

Péter Nádas, Ungern.
Péter Nádas, Ungern.Foto: Vilhelm Stokstad / TT

Fotografisk skärpa när Peter 
Nádas skriver om Europa

Intellektuella centraleuropeiska författare som ägnar sig åt att skriva böcker som om den stressade samtidsmänniskan med ”livspussel” aldrig hade funnits – som om världen bestod av humaniorastudenter som satt på kaféer och läste och rökte och diskuterade hela dagarna! – måste man ju bara beundra. Därför vill jag gärna framhålla ungraren Peter 
Nádas.

Det tog honom 18 år att skriva den enorma Europatrilogin ”Parallella historier”.

Den europeiska historien mellan 1930-tal och 1980-tal tillhör väl inte precis mänsklighetens höjdpunkter. Läsaren möter judeförföljelser och groteska vetenskapliga studier i rasbiologins namn – och 
sedan kommunismens förtryck i Ungern. Mänskligt sexliv dissekeras också.

Annons

Trilogin innehåller 1700 sidor och skildrar några familjers liv, men inte på ett traditionellt episkt berättarvis. Nádas ägnar sig åt en fotografiskt exakt, skarp och närgången prosa. Inte är det konstigt att Peter Nádas i ett liv före författandet var just fotograf.

Lena Kvist

Lena KvistSkicka e-post
Så här jobbar Blekinge Läns Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons