Kultur

Lindberg de Geer gör en bra historia ännu bättre

Kultur Artikeln publicerades
Konstnären Marianne Lindberg De Geer ger redan ut bok nummer två.
Foto: Anders Wiklund/TT
Konstnären Marianne Lindberg De Geer ger redan ut bok nummer två.

Marianne Lindberg De Geer romandebuterade 71 fyllda. Nu är uppföljaren till ”På drift” här. Recensenten Per Hägred har läst och gillat ”Under belägring”.

Roman

Under belägring

Författare: Marianne Lindberg De Geer

Förlag: Brombergs

Visa mer...

Så oerhört coolt att multitalangen Marianne Lindberg De Geer romandebuterar 71 fyllda. Nu är uppföljaren till ”På drift” här. Huvudpersonen Mona – som är intill förväxling lik romanförfattaren själv – jobbar inom vården, blir mamma och kärar ner sig i en skånsk proggstjärna.

Jag cyklar så gott som dagligen förbi Lindberg De Geers bronskvinnor (”Jag tänker på mig själv”) utanför konsthallen i Växjö, som någon vandaliserade 2006. Själv har jag betydligt större fördragsamhet med hennes konst och jag minns att jag verkligen gillade hennes retrospektiva utställning på Dunkers i Helsingborg 2010.

Mycket på pluskontot där.

Därför kastar jag mig glupskt över tvåan i hennes romanserie om sitt alter ego, Mona.

Vi talar inte tegelsten, utan behändig sak på dryga 250 sidor som man slukar under ett veckoslut (och ändå hinner gå ut med hunden…)

Hon skriver enkelt och ledigt. Man behöver nästan inte koppla in hjärnan för att hänga med utan berättelsen rinner av sig självt. Nästan som i en grym ungdomsskildring. File it under ”lättläst”.

Om ”På drift” var en blinkning till beatgenerationens bibel, Kerouacs ”On the road”, så har inte ”Under belägring” något som helst att göra med Steven Seagals usla actionrulle från –92 med samma namn. Om man nu ska fundera över titeln. Däremot skrev Lindberg De Geer en pjäs med den titeln, och som spelades på Dramaten 2014. Den ”Under belägring” handlar om alfahannen doktor C, som just belägrar såväl kollegor som patienter. Han återkommer i nya romanen och porträttet av detta osedvanligt ruggiga exemplar av manssläktet fördjupas ytterligare. Läkarens otrohet handlar enbart om makt och inte lust. Möjligen syftar ”Under belägring” även på Monas flört med Johnny, som tydligen är svår på kvinnor. Mona blir i alla fall förälskad i honom och han ”belägrar” henne. Men inte som en maktdemonstration utan för att han verkligen är kär i henne också.

Monas föräldrar liknar Mariannes egna. En pappa som begår självmord när hon är 13 och en mamma som inte tycker om henne.

I ”Under belägring” skildrar den före detta mentalskötaren Lindberg De Geer livet på ett behandlingshem där flummiga idéer har fått fotfäste. Det är med skräckblandad förtjusning man läser om den tidens hippieideal och tillfälliga modenycker inom vården. Det är liksom 68-generationen som tagit över samhället och gränsen mellan patient och vårdare har suddats ut. I ett av de inledande kapitlen tas Mona emot och hälsas välkommen till den nya arbetsplatsen av vad hon tror är en blivande kollega, men som visar sig vara en intagen patient med en allvarlig diagnos.

Många gestalter Mona stöter på under fritiden har drag av personer vi känner från den ickefiktiva världen. I privatlivet träffar hon bland annat många av proggrörelsens förgrundsgestalter (helt underbara skildringar, för övrigt). Folk i Nationalteatern (Universalteatern i Lindberg De Geers bok), Totta Näslund (Rickard i boken) och Mikael Wiehe (Christian i boken), som jag tror det handlar om. Och inte minst Björn Afzelius (Johnny i boken). Lindberg De Geer skriver även om Johnnys föräldrar, Svante och Ulla. Och om Ullas självmord. Björn Afzelius mor, som hette Britta, tog också sitt liv. Och Monas föräldrar liknar Mariannes egna. En pappa som begår självmord när hon är 13 och en mamma som inte tycker om henne. Ingen skillnad mellan dikt och verklighet.

Och min gissning är att även dr C har funnits i verkligheten, att han rentav lever fortfarande.

Antar att hon skriver en anonymiserad biografi för att slippa autencitetsdebatt och eventuellt någon stämning för förtal. Dessutom är hon friare och kan göra en bra historia ännu bättre. Och mer underhållande. Och det är precis vad den här boken är, underhållande.