Katter och människor i New York-noveller
Kattmänniska och andra berättelser
Noveller
Författare: Kristen Roupenian
Förlag: Albert Bonniers
Översättning: Amanda Svensson
I novellen ”Kattmänniska” får vi möta Margot, en tjugoårig student som arbetar extra på biograf som visar independentfilm. Efter viss tvekan börjar hon dejta en av besökarna, en betydligt äldre man vid namn Robert, och följer så småningom även med honom hem. Enligt egen utsago är han ägare till flera katter, något som Margot nu dock inte ser några tecken på – en i sig obetydlig detalj men som ändå signalerar hur lite hon egentligen vet om honom.
Själv är han nästan som en parafras på Schrödingers katt för henne: i tillstånden intressant och patetisk på en och samma gång. Trots att hennes attraktion egentligen falnat går hon till sängs med honom men bestämmer sig nästa dag för att bryta förhållandet, vilket följs av efterhängsna och så småningom misogyna sms från hans sida.
Mer extraordinär än så är inte själva handlingen. Det intressanta är hur psykologiskt inkännande skildringen är och hur subtilt den speglar känslospelet och de outtalade maktförhållandena Margot och Robert emellan. Sällan har jag läst en sådan säker gestaltning av osäkerhet.
Roupenian visar i de flesta av sina texter även en talang för att försätta läsaren själv i stark osäkerhet om vad som egentligen pågår, något som medför att det blir nästan omöjligt att avbryta läsningen (ta ej upp denna bok under kortare bussresor).
Detta gäller exempelvis den djupt obehagliga inledningsnovellen ”Stygging” där ett par till synes beskyddande vänner till en hjärtekrossad ung man gradvis överger sina roller till förmån för ett sadomasochistiskt maktspel liksom i den klaustrofobiska skildringen av en volontärarbetares konfrontation med en oväntad verklighet i ”Nattlöparen”.
Slutintrycket av boken blir ändå blandat. Jag vet inte om det är så att de avslutande novellerna i boken också är de sist skrivna – alltså efter att genombrottet med titelnovellen var ett faktum – men de känns på något vis mer självmedvetna, som att de redan förbereder sig på att bli diskuterade under stundande läsecirklar. Detta för med sig en alltför tydlig ambition att göra sig förstådd hos, och tilltala, alla och envar. Det är ofta viktiga ämnen men framförda med tryggt åtspänt moraliskt säkerhetsbälte och tyvärr svagare som litteratur.
Det är helt enkelt som att författaren gjort det förbjudna och lyft blicken från texten för att istället betrakta läsaren. Detta är förstås ett misstag. Stirra aldrig en katt i ögonen.