Kultur

Karin Smirnoffs tvåa far i diket på vägen till Kukkojärvi

bokrecension Artikeln publicerades
Foto: Polaris förlag

Karin Smirnoff spinner vidare på sina onda sagor, mindre än ett år efter debuten. ”Vi for upp med mor” är en uppföljare med alltför många upprepningar, tycker recensenten Maria Store.

Vi for upp med mor

Roman

Författare: Karin Smirnoff

Förlag: Polaris

Hur går man vidare efter en furiös debutroman där det knappt gick att se skogen för alla övergrepp och hämndaktioner? Karin Smirnoffs hemkomstskildring ”Jag for ner till bror” bemöttes med många lovord, en del förtretat höjda ögonbryn och en omdiskuterad Augustnominering. Bokens förmåga att väcka starka känslor och reaktioner är i sig ett visst mått på dess slagkraftighet.

Överraskande nog (eller bara helt logiskt?) följs denna litterära urladdning nu, mindre än ett år senare, av en ny bok i precis samma stil, med delvis samma persongalleri och snarlik tematik. Huvudpersonen janakippo (Smirnoff skriver så, vilket man kan tycka är antingen originellt eller poänglöst) och hennes tvillingbror är på väg norrut, till Kukkojärvi, där deras mamma ska begravas. I byn finns mycket av ”modrens” historia, och kanske nya förklaringar till den kärleksbrist som präglat hennes relation till tvillingarna.

Kukkojärvi är, precis som Smalånger i den första boken, ett ormbo, med män som slår/utnyttjar kvinnor, barn som överges och människor som dricker för att de skäms och skäms för att de dricker. En väsentlig skillnad är att saker och ting sker med religiösa förtecken, eftersom de flesta i byn är medlemmar i den sektliknande ”gemenskapen” som även janas bror lockas av.

Karin Smirnoffs berättelser regnar som välriktade knytnävsslag, och hennes vrede är så helig och äkta att den fortfarande tar andan ur mig ibland, trots att jag vid det här laget hunnit bli nästan lika avtrubbad och skeptisk som byborna själva. Det finns mycket att fängslas av i den här texten, så många bisarra öden och outforskade gestalter och halsbrytande formuleringar. Så många ingångar och mysterier. Men: ”Vi for upp med mor” blir i grund och botten en upprepning av den första boken, samtidigt som de största överraskningseffekterna redan är avfyrade.

Brutal komik uppstår när Jana blir vikarierande bildlärare på ”gemenskapens” skola och uppmanar de hjärntvättade eleverna att skapa fritt utifrån scener ur Jesus liv. Hon frågar om de möjligen har hört talas om ”Piss Christ”, Andres Serranos kontroversiella foto föreställande ett krucifix nedsänkt i urin. Det har de inte, men just den referensen säger något om Karin Smirnoffs problem med att forma sitt vidlyftiga material. Det som var på gränsen till melodramatiskt och kitschigt i debuten är inte lika lätt att förlåta när det här tillåts breda ut sig på ännu större ytor, utan att någon egentlig fördjupning sker.

Visionen är alltjämt lika stark, men den här gången svävar den mest bara omkring, planlöst, som Serranos ödsliga krucifix.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Blekinge Läns Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.