Kultur

Jubilar med bredd och spets

Kultur Artikeln publicerades
STOCKHOLM 198312052018 uppmärksammas poeten och författaren Elsa Grave, som skulle fyllt 100 år i år.
Foto: Anders Holmström / TT
STOCKHOLM 198312052018 uppmärksammas poeten och författaren Elsa Grave, som skulle fyllt 100 år i år.

I dagarna är det hundra år sedan Elsa Grave föddes. Det uppmärksammas med tre samlingsvolymer av henne och en antologi om henne. Jan Karlsson har läst en engagerad och engagerande författare.

Dikter

Genre: Poesi

Författare: Elsa Grave

Urval och förord: Eva Lilja

Förlag: Norstedts

Pjäser

Genre: Dramatik

Författare: Elsa Grave

Urval och förord: Angelica Ahlefeldt-Laurvig

Förlag: Norstedts

Prosa

Genre: Noveller + romaner

Författare: Elsa Grave

Urval och förord: Kristina Hallind

Förlag: Norstedts

Fjorton röster om Elsa Grave

Genre: Antologi

Ellerströms förlag

Elsa Grave är månadens diktare i radions P 1. Det passar, eftersom hon föddes – både sjuttonde och artonde januari nämns – för hundra år sedan. Firandet innehåller tre vackert formgivna böcker på Norstedts och en antologi där fjorton röster skänker olika facetter åt Graves liv och verk. Till helgen skall hon i prominenta vänners sällskap celebreras i Halmstad – utanför den staden bodde hon fyrtio år av sitt vuxna liv. Huset i Vapnödalen har kallats såväl kråkslott som Villa Villekulla.

Och nog kan det spåras ett drag av Pippi Långstrump i hennes texter. Inte så att Grave vägrade bli vuxen, men i det att hon gärna gjorde uppror mot auktoriteter, konventioner, det hävdvunna. Traditionens makt tycks henne dövande, sövande, fördummande. Mot husmorsrollen invänder hon skarpt, men även mot själva moderskapet (definierat av män men också av kvinnor) som sådant. Aase Berg – den spretiga antologins i särklass vassaste skribent – tar fasta på det manipulativa inslaget i moderskapet.

Berg skriver vidare om Grave som en föregångare för ett kvinnligt ursinne: ”Hennes poesi är vredens poesi, också när hon skriver finstämt eller humoristiskt.” Det stämmer, låt vara att det finstämda nog är mindre frekvent än alla de humoristiska texter där prefixen galg- och svart- kan sättas på strof efter strof, rad efter rad. Dock flyger hon i den tidiga poesin med Chagall.

Prosavolymen rymmer två av Graves tre publicerade romaner, plus de sagoskimrande novellerna i ”Den blåa himlen” (1949). Om tidens tand tärt en del på romanerna, så går det inte att bortse från kvaliteten hos dramatiken. Elsa Grave är rolig på riktigt, drastisk, fräck och överrumplande! Hennes pjäser – flera skrivna som hörspel för radioteatern – pekar mot en absurdismens och groteskens tradition där inget är heligt och där det bland efterföljarna definitivt finns en Kristina Lugn.

Samtidigt välver Grave en försiktig båge från Sartre och Beckett till en sedermera kommande tyskspråkig postmodernistisk teatertradition; ibland i replikerna och bland bilderna tycker man sig få korn på Elfriede Jelineks estetik. Här kan trädgården förvandlas till svinstia, här bärs barnvagnen parallellt med mansliket. I ”Krukväxterna” (1965) upprepar generalen orden ”Det krävs offer”. Och nog skördar gudarna och livet sina offer. Men Angelica i ”Isskåpet” (1952) får i 30-årspresent nöja sig med just ett isskåp istället för det önskade pianot. I männens värld – därtill svärmoderns, svägerskans – är monumentet viktigare än drömmarna.

Hemmet är viktigare än livet, ungefär som dagens politiska kontext – från höger till vänster – låter oss förstå. Graves pjäser äger inte sällan en förbryllande aktualitet. Under den blasfemiska titeln ”Fläsksabbat” (1962) döljer sig ett rått och roligt minidrama i mättnadens tid, överflödets. Kan med fördel uppföras nästa jul, och nästa. På det hela taget är denna dramatik spelbar, en utmaning att gestalta men spelbar.

Lik förbaskat är det poesin som placerat Elsa Grave på den svenska parnassen, om det nu inte vore så att begreppet parnass passar illa för en diktare som befinner sig i opposition nästan hela tiden, mot den förbannade världen, mot de maktgalna männen och lojala kvinnorna och existensens kvintessens - mot sig själv om så krävs.

Debutsamlingen ”Inkräktare” (1943) är inte representerad i diktvolymen. Det stora genombrottet blir ”Bortförklaring” (1948), vari det främsta antologismycket ryms, ”Svinborstnatt”. Hela hennes lyriska produktion präglas av sådant som kärlekens nidvisor och serenader för råttor, vaggsång och taggsång, av födande mödrar och dödande mödrar. Av mödrar som vargar, av kvinnor som sargar. Vaggan och graven är jämlika entiteter.

Hennes sarkasmer imponerar och ironierna är nästan som hämtade ur Jonathan Swifts politiska skrifter. Ganska polerade men bestämda. Så många punkterade pastoraler. Så mycket skit under den finputsade ytan. Och när hon senare i produktionen går till storms mot avfall och plastpåsar, avgaser och tillväxtparadigmet, mot kärnkraft och krigshetsare och datorer, så är det – nota bene – mera relevant civilisationskritik än tidstypisk plakatpoesi. För som en dikt i ”Evighetens barnbarn” (1982) inleds: ”Min närmaste granne/ är rödmyran/ och min närmaste släkting/ är chimpansen…”.

Per Gahrton, politikern, noterar i antologin förnöjt att Elsa Grave gick med i miljöpartiet. Själv visar hon, dikt efter dikt, verk efter verk, att man varken behöver vara jeppe eller makthungrig för att tillhöra detta parti. Vad hon hade tyckt om partiets utveckling under Fridolin och Lövin, i maktens centrum, står väl skrivet i stjärnorna.

Engagerad var Elsa Grave hursomhelst. Men framför allt engagerande, mörk och lekfull, allvarlig och inte sällan rolig.

Fakta

Elsa Grave

Elsa Grave (1918-2003) var en svensk författare, särskilt känd som lyriker. Moderskapet, frihetslängtan och ett engagemang i miljöfrågor hörde till hennes teman. Hennes ironier och sarkasmer har inspirerat bland andra Sonja Åkesson, Kristina Lugn och Aase Berg.

Visa mer...