Kultur

Jakob Nilsson: ”Hej det är jag, rökförbudet”

Kultur Artikeln publicerades
Foto: Patric Söderström

Jag är nästan alltid ”sist på bollen”. Det är medvetet.

Kanske borde min kritiska röst förbjudas, som rökning?

Jag har aldrig sett de två första säsongerna av ”Bron”. Jag väntade in i det sista med ”Serial”. Har fortfarande inte sett ”12 Years a Slave”. Eller läst trilogin om Maj.

Jag borde fråntas min tyckarlegitimation, uteslutas ur Populärkulturkolumnisternas riksförbund. Jag vet. Men låt mig först försöka förklara.

Det kan kanske se ut som att jag, likt en elitistisk smakdomare, föraktar hype, den månghövdade pöbelns eller den konsensusdrivna jurygruppens simpla åsikt. En som sätter en ära i att spatsera långsamt åt vänster med händerna bakom ryggen när alla andra rusar åt höger.

Men nej, jag är bara rädd för att bli besviken. Jag är rädd för mig själv när jag är besviken. Eller snarare: jag är rädd om de som leende vill diskutera boken/filmen/podden/tv-serien de älskat och möts av min besvikelse.

Några exempel:

Häromveckan såg jag den tokhyllade och flerfaldigt Oscarsnominerade ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” (en drömtitel för alla recensenter som har svårt att få ihop tillräckligt med tecken). Mitt sällskap tyckte att den var fantastisk. De skrattade åt mitt krassa omdöme: ”Helt ok, lite som en amerikansk ’Smala Sussie’”. Och då bet jag mig ändå i tungan. Ett misstag att ens se den då, mitt i hypen.

Några dagar senare såg jag likaledes Oscarsnominerade ”The Square”. Ett halvår efter alla andra, för att vara på den säkra sidan. Jag älskar Ruben Östlunds tidiga filmer men det här var… sitcom. Liksom hans förra lika hyllade film ”Turist”. Själva definitionen av just situationskomedi. Humoristiska situationer som uppstår av fel personer på fel plats. Övertydliga sådana. Som mannen med Tourettes vars ropade könsord skapar komiskt obehag under ett samtal med en konstnär i ”The Square”. ”Solsidan” för de med universitetspoäng, som jag skrev på Twitter efter att ha sett klart filmen.

Kanske är det något fel på mig (förmodligen) eller så är jag yrkesskadad av att i flera år ha recenserat verk på bland annat dessa sidor. Jag erkänner att jag älskar den välskrivna sågningens estetik (på en filmblogg 2011 skrev jag under vinjetten ”Stora sågen”). Men det handlar inte bara om att ikläda sig en kritisk blick för att få skjuts i skrivandet/tyckandet. Jag har kroniskt svårt att gilla grejer. Vilket gör det väldigt svårt för mig att ens välja en film eller serie att koppla av med efter jobbet. Redan innan jag tryckt på play ser jag framför mig hur den gör mig besviken. Därför har jag börjat kolla på sådant där den estetiska kvaliteten från början inte är en faktor. ”Bonde söker fru”. ”Första dejten”. Svenska fotbollslandslaget.

Min seghet med att se/läsa/lyssna på det som det för tillfället snackas om handlar alltså inte om att jag alltid är sist på bollen. Utan om hänsyn. Njut av det ni gillar. Ni behöver inte höra att kejsaren är naken. Inte precis efter att ni haft en njutbar upplevelse, åtminstone. Jag kan viska det några månader senare (DM:a för lilla sågen).Min hållning är ett slags rökförbud. Kanske borde jag helt tystna. Förbjud mig från uteserveringar och pubar!

Jag vill inte förpesta luften för er andra.