Jakob Nilsson: Jakob Nilsson: De är sämst på att göra slut

Mellan de traditionella milstolparna – ”Kan du vissla Johanna?” och ”Tomten är far till alla barnen” på julafton, ”Fanny och Alexander” på juldagen, ”Ivanhoe” på nyårsdagen bland annat – fläskar samtliga kanaler på med långfilm på röda dagar och mellandagar.

Plötsligt får alla rullar en insikt att blixtra till i den lediga hjärnans knäckiga seghet:

Jag älskar början på filmer. Och jag hatar slut.

Jag har länge funderat på varför jag så sällan ser filmer nuförtiden. Det är nog detta som är anledningen. Och också svaret på varför jag aldrig brytt mig om spoilervarningar.

Det är något generellt, helt frikopplat från kvalitetstänk och genrer. Mitten är lackmustestet – är den åtminstone okej lämnar jag soffan eller biosalongen med känslan av att jag har sett en bra film.

Det jag älskar med början är hur lovande allt verkar. För att ta deckargenren som exempel är det då alla trådar är lösa, mördaren kan vara hur unik och otäck som helst. Det jag själv kan föreställa mig här får alltid den avslutande upplösningen att blekna. Det har gått så långt att jag föredrar deckare där mordgåtan förblir olåst. Att jag är tämligen ensam om det blir tydligt i det smala utbudet av just sådana filmer i deckargenren.

Filmproducenter använder oftast en testpublik i slutskedet av ett filmarbete. Och de tenderar att föredra slut som ger svar. Och inget fel i det, jag förstår psykologin bakom. Man vill veta. Kanske ligger till och med förklaringen till deckargenrens popularitet här. Att man får en förklaring till ondskan. Dessvärre väsensskilt från hur det fungerar i verkligheten, men det är ämne för en annan krönika.

Jag har läst några böcker om att skriva filmmanus och det är det här sättet att berätta som lyfts fram. En amerikansk blockbuster har ett fattbart och/eller förlösande slut.

På samma sätt som att den gärna får ha patriotiska undertoner och huvudrollsinnehavarnas tänder ska vara vita som ett fång värktabletter. En formula som lett till att Hollywood kritiserats för att sprida en amerikansk kapitalistisk världsbild till intet ont anande popcornätare. De tydliga sluten kommer från samma tänk. Closure. Man känner sig smart och glad när man lämnar biosalongen (läs: som en bra konsument).

Knäckhjärnan tröskar vidare: Liksom att vilja ha svar serverade i slutet finns det en filosofisk grund till att älska början och hata slut. För att en film är en metafor för livet. I början bor alla möjligheter och drömmar. Ett slut är en påminnelse om att de alla inte infrias. Och att allt tar slut. Att vi tar slut.

Om någon glädjespridande regissör á la Kay Pollak verkligen vill hylla livet borde hen göra en film som pågår för alltid.