Eva Nour skriver nära och starkt om Syrien
De hemlösa katterna i Homs inleds med ett citat av Masha Gessen, om hur man överlever i en totalitär stat: ”Förleds inte av små tecken på normalitet”. Jag har tänkt på de orden ofta under senare år, när jag förgäves försökt förstå vad fan folk menar med att Sverige befinner sig i systemkollaps. Och jag har tänkt att om all samhällsinformation jag fick mig till livs kom via indignerade trådar på Flashback, och om jag aldrig gick utanför dörren, och om jag trodde på den fantastiska konspirationen ”journalister och islamister försöker ta över världen tillsammans” – hur skulle jag må? Vad skulle jag rösta på? Skulle jag ens då kunna tro på att Sverige är under belägring?
Sami, huvudkaraktären, växer upp med sin familj i ett Syrien där det kryllar av små tecken på normalitet. Den komplicerade väv som är inbördeskriget i hans hemland skrivs fram så varsamt men ändå tydligt. Ena dagen vanlig vardag, vad ska du bli när du blir stor, är hon kär i dig? Nästa: barn dör i missilattacker, det är arsenik i mjölet du gör pannkakor av, allt ditt hopp om att överleva står plötsligt till en oberäknelig libanes med automatgevär som röker i bilen.
Texten är så nära, så nära, både i delarna som skildrar krigets fasor – och den mördande tristessen när livet ställs på undantag – och perioderna av hopp, solblekta minnen och någon sorts långsamt framdrejande av en möjlig framtid. Även om den kommer att bli något helt annat än vad du trott och tänkt och drömt och hoppats. I korta, kursiva, sparsamt återkommande, kapitel finns berättaren. Det är inte Sami, utan en person som träffar honom när han flytt till Frankrike. ”De hemlösa katterna i Homs” är en sorts gåva till Sami, hans livs historia som roman. Det fungerar mycket fint – tar aldrig över och Samis historia är väl berättad och uppenbarligen väl undersökt; detaljrikedomen och de fina penseldragen skapar dofter, ljus, bilder, ljudmattor.
Det är urbota tjötigt att säga att historier från fronten är ”viktiga”, men det är de, och det tål att upprepas i ett Europa där vi fortfarande i högsta grad kan lita på normaliteten. Varje flykting, varje drunknad, varje siffra i statistiken, innehåller ett helt människoliv, ett liv precis som ditt. Romaner behöver inte gå några särskilda ärenden för att påminna om detta, men ”De hemlösa katterna i Homs” gör det, och är samtidigt en mycket stark läsupplevelse.
