Kultur

Ett slutet universum av debutantlängtan

Kultur Artikeln publicerades
Wera von Essen.
Foto: Modernista förlag
Wera von Essen.

En debutants dagbok

Roman

Författare: Wera von Essen

Förlag: Modernista

Det hela tycks vara enkelt, förklaringen finns i titeln. ”En debutants dagbok” är vad den utger sig för att vara – en dagbok som skrivs av en oetablerad författare tiden mellan inlämnandet av manus till färdig bok. ”En debutants dagbok” är mycket, men den är inte någon av ett förlag initierad blogg med syfte att inspirera spirande författare att fanatisera om kommande utgivning. Troligare är att den istället kommer att användas i litteraturkurser och seminarier angående hur Wera von Essen destillerar fram en samtida variant av en av favorittradition inom en litterär kanon, nämligen den om vedermödorna i skapandet. Sedan kan man diskutera: är det en idéroman om skapandet? En utvecklingsroman om att hitta sin röst? En framtida klassiker? Åttiotalisternas stora generationsroman? Eller kanske till och med ironi över den självmedvetna och självplågande Konstnären?

Jag kan räkna upp möjliga litterära förlagor hos Hamsun, Auster, Knausgård, Norén, Thorvald, Brøgger, Stenberg, Kerouac, Proust, Larsson och Lispector och troligen en hel drös till. Men vad säger det egentligen?

Tveklöst skriver Wera von Essen mycket bra, jag tvivlar inte på att detta är en debut av ett författarskap och jag har också en känsla av att den här romanen kommer nomineras och hamna på veckans bästa-listor och omskrivas och tyckas om.

Men jag är ambivalent. Jag är inte särdeles förtjust i konstnärens vedermödor, jag är för gammal, för härdad för att tjusas av frihetslängtan och individualism. Jag har sett för många, allt för många begåvade konstnärskap falna på grund av livets realiteter, ekonomi, barn och ren och skär otur och två tredjedelar in i romanen orkar jag inte längre. Jag fattar inte att jag 2018 fortfarande måste läsa det här? En gång till. Är det så att varje generation måste formulera denna längtan efter att få skriva, måla, göra film, längta efter att ”bli någon”?

När jag skriver detta inser jag också att det är att förenkla en del av dagboken för den innehåller också en dos av förundran och andlighet, en lika stor längtan efter att bli hänförd av livet själv. Och kanske är det då bara sorg att jag saknar den tiden då allt i princip var möjligt?

En annan, obehaglig känsla smyger sig också in i läsningen, närmare bestämt den att jag kanske är utsatt för ett trick? Att det hela är sarkasm, satir över självmedvetenheten? Över en generation som pendlar mellan matlådor från socialtjänsten och resor till Berlin, för inte är väl någon med förstahandskontrakt på De Geersgatan och med kontakter med förlag och författare så naiv att hon tror att det är gudabenådad begåvning som gör att man blir utgiven? Romanens Wera skulle säga att jag är allt för politisk i den läsningen och det är också en sak som stör mig; dagboken har redan själv besvarat all form av kritik. Det är ett slutet universum och jag vet inte om det är bra eller dåligt.