En rik biografi över ett humorgeni

”Inuti riktiga roligheter / bor troligen oroligheter. / Skrattet vilar på fyra ben, / vilar på fyra stadiga ben: / glädje, rädsla, sorg och kärlek.”

Det var Hasse Alfredson (1931–2017) som skrev de orden, han som ofta kallades Sveriges roligaste man men som själv alltid hade tusen temperament, tusen röster, tusen gubbar, bakom mustaschen. Han som hela sitt liv sökte efter olika sätt att säga roliga saker på ett allvarligt sätt, eller allvarliga på ett roligt. Han som alltid sprang vidare, ville mer, ville nytt.

Kulturjournalisten, poddaren och kuriosasamlaren Kalle Lind (han med ”Snedtänkt”) ger ut sin biografi samtidigt som Jane Magnussons ”Hasse & Tage – en kärlekshistoria” går på bio och ett par månader innan hennes dokumentärserie ska sändas i SVT. Det är många som vill minnas fenomenet Hasseåtage, och kanske är Kalle Linds och min generation (70-talisterna) den sista där det är vanligt att man har en relation till det.

Men än lever arvet, och utrustad med både tålamod och förtjusning tar Kalle Lind på sig uppgiften att skildra Alfredsons orimligt produktiva liv. Ambitionen att täcka in även det mer obskyra, att verkligen cementera bilden av en tusenkonstnär, är helt rimlig men innebär förstås att många stora och intressanta verk ibland blir väl skissartat behandlade.

Sidantalet är generöst men ändå någonstans otillräckligt. Mittenpartiet formar sig till ett magnifikt mingelparty där namn och ansikten virvlar förbi utan att man riktigt hinner bekanta sig med dem. Berättelsen om Svenska Ord är ju i många avseenden också berättelsen om Sveriges kulturella och intellektuella 60- och 70-tal. Här finns konstnärerna och artisterna som verkade i Hasses och Tages samtid, här finns nöjesbranschens olika utvecklingsstadier, radio- och tv-mediets metamorfoser, och så vidare. Ibland får man känslan att Kalle Lind blivit tvungen att knäppa ihop västen med gylfen för att bryskt kunna gå vidare i historien.

Jag värjer mig också lite mot hans sätt att närma sig vissa problematiska inslag i Alfredsons liv, som när han spekulerar i huruvida den tidigt bortgångne fadern kan ha haft våldsamma tendenser, eller när han skildrar den enligt vissa problematiska relationen mellan Alfredson och Gösta Ekman. I sin rädsla för att yppa för mycket yppar Lind i stället för lite, på ett sätt som snarast blir insinuant.

Men: i allt väsentligt är detta en beundransvärd och välkommen bok, som visar att det fortfarande finns mycket kvar att säga om människan Hasse Alfredson. Om hans uppväxt, (ut)bildning, familjeliv, ålderdom. Om de många personliga tragedierna som han själv hade påfallande svårt att benämna. Om fantasin, alla infall och idéer (som han ju enligt egen utsago fick ”från en liten firma i Tyskland”) och allt de räckte till: filmer, romaner, barnböcker, sångtexter, teckningar, scenografi, översättningar, dikter, improvisationer …

Det finns en slösande generositet i hela detta konstnärskap, och samma generositet kännetecknar Kalle Linds omsorgsfulla levnadsteckning. Han delar Alfredsons ordglädje och har en snitsighet i språket som känns ytterst kongenial. Och vem skulle egentligen ha skrivit den här boken om inte han, som redan vid fjorton års ålder skickade in ett nittiosidigt manus med titeln ”Hasse & Tage – en teater- och biografi” till ett bokförlag. Det refuserades med bestämdhet av förlagets medarbetare Märta-Stina Danielsson, änka efter Tage, men nu, trettio år senare, är Kalle Lind i mål.