Blekinge Läns Tidning logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons
Kultur

Den flyende fadern och kärleken

Jonas Hassen Khemiris nya roman, den senaste efter Augustprisade ”Allt jag inte minns”, är stark och smärtsam. ”Pappaklausulen” är en roman att tröstas av, tycker Stefan Eklund.
Publicerad 31 augusti 2018
Detta är en recension i Blekinge Läns Tidning. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Jonas Hassen Khemiri fick Borås Tidnings Debutantpris i början på 2000-talet för sin debut ”Ett öga rött”. Nu kommer hans femte roman, ”Pappaklausulen”.
Jonas Hassen Khemiri fick Borås Tidnings Debutantpris i början på 2000-talet för sin debut ”Ett öga rött”. Nu kommer hans femte roman, ”Pappaklausulen”.Foto: Pierre Björk

Den flyende fadern är ett återkommande tema hos Jonas Hassen Khemiri, inte minst synligt i den fina romanen från 2006, ”Montecore”. I aktuella ”Pappaklausulen”, Khemiris femte roman, är den svekfulle fadern tillbaka, men i två skepnader. Pappan som övergav sin familj är nu en farfar, sonen som övergavs har blivit en pappa. Och sonen känner samma längtan bort från den krävande fadersrollen som hans egen pappa en gång gjorde.

Men det stannar inte där. ”Pappaklausulen” är en mångstämmig roman om hur familjemedlemmar kan skada och älska varandra. Det är rik berättelse, präglad av starka smärtpunkter och ett flödande vackert språk. Jonas Hassen Khemiri fortsätter att vara en författare man inte bör missa ett ord av.

Annons

Personerna i boken har inga namn utan benämns som positioner; ”en farfar som är en pappa”, ”en son som är en pappa”, ”en syster som är en dotter” och så vidare. Men vi kommer nära dem ändå, deras längtan, deras kriser, deras sorger.

Det börjar med att pappan kommer på ett av sina regelbundna besök till det land han invandrade till för länge sedan och skaffade sig en familj i. Sedan han lämnade familjen har hans kontakter med sonen och dottern varit högst sporadiska. Men hans krav, framför allt på sonen, saknar gränser. Denne förväntas sköta hans ekonomi på distans samt se till att han har någonstans att bo när han kommer till Sverige. Den relationen kallar sonen för ”pappaklausulen”. En otacksam roll eftersom hans pappas grandiosa självbild, som saknar all kontakt med verkligheten, vilket visar sig i några elakt komiska passager i romanen, är lika stark som hans oförmåga att intressera sig för sin son. Men den här gången, vid det här besöket, vill sonen säga upp pappaklausulen: ”Först var jag barn och du vuxen. Sen blev jag vuxen och du barn. Vore det inte fantastiskt om vi någon gång innan det är för sent kunde vara vuxna med varandra?”

Sonen har sina egna krig att utkämpa. Hans pappaledighet är en ständig kamp mot det växande kaos som livet med en fyraåring och en ettåring kan innebära av blöjbyten, skrik och stirrig vaksamhet. Hans starka kontrollbehov och inre prestationskrav gör varje steg i föräldraskapet till en plåga, till ”ett bevis på att han är sönder, att han inte fungerar som alla andra, på att något måste ha hänt i hans historia som kan förklara varför han har så svårt att göra saker som vanliga människor gör helt utan ansträngning.”

Här finns kärnan i ”Pappaklausulen”. Sonen säger, i en kort men harmonisk stund, till sin ettåriga dotter att hennes föräldrar ”aldrig kommer att förstöra dig på samma sätt som våra föräldrar förstörde oss”. Hans sambo klappar dottern och lägger till: ”Vi kommer förstöra dig på helt andra sätt.”

Relationen mellan de båda föräldrarna är lyhört skildrad. Det skaver mellan dem när barnen tar all tid. ”Sonen som är en pappa” vill ha bekräftelse och beröm för sin insats som pappaledig, medan den hårt arbetande sambon är trött på att applådera något självklart.

Trots att det är pappan och sonen som är romanens epicentrum ger Jonas Hassen Khemiri stort utrymme till fler; den älskade systern, en lyckosam PR-konsult med trassliga relationer och en stor sorg i sitt liv, sonens nämnda sambo, en hårdhudad förbundsjurist och klassresenär, mamman som övergavs av pappan – ja, till slut får även de två små barnen en egen röst, ”jag är faktiskt inte en muande idiot” trots att ”jag gillar mjölk”, som ettåringen påpekar.

Det är helt enkelt en polyfon roman i ordets bästa bemärkelse, med eleganta omtagningar som förstärker de olika perspektiven och nyanserar och komplicerar romanfigurerna och berättelsen.

Språkligt är det en fest, som vanligt hos Khemiri. Han har begränsat det spexiga ordjonglerandet – det hade han redan gjort i förra romanen, den Augustprisade ”Allt jag inte minns” (2015) – och berättar rakt, utan prut. Men det är ett språk som vibrerar av dofter och detaljer och har en rytm som är omöjlig att inte ryckas med av. Imponerande är också hur han lyckas skapa en stark klaustrofobisk känsla i skildringen av sonens stressiga vardag som pappaledig. En klaustrofobi som till slut leder till ett sammanbrott och romanens avgörande och dramatiska händelse.

Till skillnad från tidigare romaner av Jonas Hassen Khemiri är de politiska och samhällskritiska spåren nedtonade. De finns där förstås, i utkanten av familjedramat. Farfaderns krockar med den svenska mentaliteten blottlägger en allestädes närvarande rasism och sonens krav på sig själv bottnar i ett samhälle där lycka mäts i möjlighet till konsumtion.

Annons

Men framför allt är ”Pappaklausulen” en berättelse om hur en familj oupplösligt hänger ihop, över generationerna, och hur kärleken ändå är möjlig i en sådan insnärjdhet, trots alla våra känslomässiga tillkortakommanden, trots vår oförmåga att kliva ut ur oss själva.

En roman att låta sig tröstas av, helt enkelt.

Stefan EklundSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons