Blekinge Läns Tidning logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons
Kultur
Gladys del Pilar lyser starkast bland spöken och kärlek som överlever döden i ”Ghost”. Elin Thornberg har sett en proffsig och spännande rockmusikal, som trots allt inte hade förlorat på att släppa fram lite mer svärta.
Publicerad 17 september 2018
Detta är en recension i Blekinge Läns Tidning. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Samtliga i ensemblen imponerar, Bruno Mitsogiannis gör en mer nyanserad version av bäste vännen Carl, som inte längre framstår som genomond. Här syns även Peter Johansson och Maria Lucia Heiberg Rosenberg, som spelar Sam och Molly.
Samtliga i ensemblen imponerar, Bruno Mitsogiannis gör en mer nyanserad version av bäste vännen Carl, som inte längre framstår som genomond. Här syns även Peter Johansson och Maria Lucia Heiberg Rosenberg, som spelar Sam och Molly.Foto: Mats Backer

Frågan är om det finns en mer romantisk film än ”Ghost” (1990) med Patrick Swayze och Demi Moore i huvudrollerna. Berättelsen om kärleken som överlever döden är en klassiker i dag. Dessutom innehåller historien allt från spöken och andar, himmel och helvete, mord och falskhet samt bankfuffel med svarta pengar. Filmen skrevs om till gladlynt rockmusikal 2011, och nu har den äntligen nått Sverige.

Och visst berör även musikalen ”Ghost”. Trots att berättelsen är gjord för film har den överlevt övergången till musikal snyggt och smärtfritt tack vare mängder av coola tekniska lösningar med skärmar och ljudeffekter. Det välkända ledmotivet ”Unchained Melody” har fått en viktig plats i förgrunden och återkommer åtminstone sex-sju gånger i olika tappningar. Slingan framstår som en slags brygga för det förlorade paret, och blir deras enda beröringspunkt över dödsgränsen.

Annons

Som Sam Wheat ser vi Peter Johansson, den musikalartist i Sverige i dag som sannolikt har mest rock på samvete. Hans porträtt av bankmannen är mer rörligt och frispråkigt än hans föregångare Patrick Swayze, dessutom har han komisk tajming, och hans starka rockröst skänker djup och färg åt sorgen som karaktären bär. Maria Lucia Heiberg Rosenberg matchar honom och fångar också Mollys konstnärliga själ. Parets kemi är både vacker och rörande. Bruno Mitsogiannis är lysande i rollen som den bäste vännen och pengafifflaren Carl. På Chinateaterns scen blir han lite mer nyanserad än sin föregångare, och huruvida han är ond eller god är inte självklar.

Gladys del Pilar imponerar med både komisk tajming och fenomenal sångröst i ”Ghost”.
Gladys del Pilar imponerar med både komisk tajming och fenomenal sångröst i ”Ghost”.Foto: Mats Backer

Men det är Gladys Del Pilar som imponerar allra mest som sierskan Oda Mae. Hon är makalöst rolig, med fenomenal soulröst som kommer fram mer än väl i hennes flera färgglada nummer. Föregångaren Whoopie Goldberg hade varit stolt.

Den komiska tonen i musikalen skiner dock igenom lite väl starkt, vilket sätter en ytlig stämpel på musikalen som egentligen inte alls behövs. Det hade inte skadat om man hade vågat stanna upp i allvaret ibland. Som vanligt funkar inte översättningar helt klockrent. Uttrycket ”dito” hade till exempel kunnat bytas ut mot det betydligt vanligare ”detsamma”.

På det stora hela är ”Ghost” trots allt en extremt proffsig, snygg och lättillgänglig musikal. Dessutom har den ett imponerande scenbygge med stora skärmar som enkelt byter scenbilden från perrong till lägenhet, kontor, stadsbild och så vidare. Dans, sång och skådespel är i toppklass med en stark ensemble, och tillägget av spöklik modern dans för att klara av de tidvis långa scenbytena är inget annat än ursmart.

Elin Thornberg
Annons
Annons
Annons
Annons