Att älska leder inte till lycka – Barnes kärleksroman är full av vemod
Det är tidigt 1960-tal och i en engelsk förstad söder om London lottas Susan och Paul ihop i en mixedturnering på den lokala tennisklubben. Hon är 48 år och gift tvåbarnsmor, han är 19 och går första året på universitetet; snart är de ett kärlekspar. De träffas hemma i Susans hem, de tar ibland in på hotell i London, efter några år flyttar de ihop i en liten lägenhet och bor där i tio år, men deras historia varar livet ut, det är den enda historien och den är inte lycklig.
Paul, nu i 70-årsåldern, ser tillbaka på sitt liv och på den kärlekshistoria som blev hans enda i Julian Barnes roman ”Den enda historien”. Visst har Paul haft andra relationer efter Susan, men inga allvarliga och han har valt att aldrig bli far. Han har nu ett behov av att förstå vad som hände, hans minne är inte vad det varit, han har aldrig fört dagbok, så vi får ta hans berättelse som den är, och som i alla verkligt bra romaner ser vi mer än han själv gör. Vi ser genom hans berättelse att det är Susan som är värd all vår sympati.
Den unge mannen som förlorar sin oskuld i en mogen kvinnas famn är närmast en litterär schablon, men Barnes skruvar åt den så att den blir tragisk på sitt eget vis. 60-talet var en tid för fadersuppror och sexuell frigörelse och intrigen för tankarna till en film som ”Mandomsprovet”. Men romanens Susan är skörare än Mrs Robinson och Pauls förälskelse går inte över, deras historia är allvarligare än så, liknar mer det omaka parets i Flauberts roman ”Hjärtats fostran” (1869) som den frankofile Barnes verkar ha inspirerats av.
Barnes har en väl utvecklad förmåga att kombinera psykologisk analys med samhällsskildring, han bäddar in sina gestalter i historia så att de både speglar epoken och framstår som undantagsvarelser. Susan och Paul är typiska för sin tid men överskrider också dess gränser när de inte döljer sin relation utan lever ut den öppet.
Den medelålders generationen, som Susan och hennes make tillhör, är helt präglad av Andra världskrigets trauman. Maken är på ytan överlägset tolerant, med brittisk stiff upper lip, men när den unga gäst Susan tar hem har gått tar han till knytnävarna: våld är det språk han har lärt.
Den unge Paul tillhör å sin sida den första generationen med en egen ungdomskultur av popmusik, jeansmode, självtillräcklighet och nonchalant förakt för de äldre. ”Du kommer att vara död långt före mig” säger Paul till en äldre bilist som tutar på honom när han går ut i gatan utan att se sig om. Redan här, på sidan 28 närmare bestämt, framstår Paul som en inte helt sympatisk ung man.
Porträttet av den medelålders kvinnan som länge levt i ett dött äktenskap och som förälskar sig i en ung man är både finstämt och rörande. När Paul på ungdomars vis överöser henne med gottköpsfilosofiska utläggningar om livet och kärleken svarar hon med stillsam livserfarenhet. Hon vet vilket stup hon kastat sig utför när hon bejakat sina känslor för honom. 1960-talet må ha varit en tid av sexuell frigörelse för 19-åringar, men en medelålders kvinna i förorten kunde knappast kosta på sig ens ett litet äventyr, än mindre kunde hon flytta ihop med en ung älskare utan att betala ett skyhögt pris. Susan klagar aldrig över sitt öde, men hon märks av det och går under.
”Jag minns fortfarande idag, efter 30 år, hur glatt överraskad jag blev av hans ”Flauberts papegoja”: tänk att någon kunde skriva så fräckt, roligt och lätt, och samtidigt så bildat!”
Att läsa Barnes är att njuta av tonträff. Jag minns fortfarande idag, efter 30 år, hur glatt överraskad jag blev av hans ”Flauberts papegoja”: tänk att någon kunde skriva så fräckt, roligt och lätt, och samtidigt så bildat! Med åren har tonläget blivit vemodigare. Det beror inte bara på ämnesvalet – par som älskar men inte nödvändigtvis blir lyckliga av det har alltid varit Barnes tema – utan också på att perspektivet nu ligger hos män i hans egen ålder: de som låtit livet gå förbi utan att ta de tillfällen som bjudits. ”Den enda historien” handlar tvärtom om två människor som möts av en tillfällighet och döms till livstid. Det gör den inte mindre vemodig.
