Kultur o Nöje

Ryska maktens nyckfulla skördar

Kultur o Nöje ,
Den 22 januari 1905 radade tsarens soldater upp fredliga demonstranter vid Vinterpalatset i S:t Petersburg och sköt ner dem. 150 personer omkom.
Foto:
Simon Sebag Montefiore har skrivit flera böcker om Rysslands historia.
Foto:
Nikolaj II var Rysslands sista tsar. Han tvingades abdikera i mars 1917.
Foto:

Galna tsarer, avrättningar och tortyt har under lång tid präglat Rysslands historia. Simon Sebag Montefiore har skrivit en detaljrik bok om Rysslands sista tsardynasti, och steget till dagens Ryssland är inte så långt som man skulle kunna tro.

Den sista tsardynastin – Romanov 1613-1918

Författare: Simon Sebag Montefiore

Översättare: Hans O Sjöström

Förlag: Nordstedts

Artikeln publicerades 18 april 2017.

En dag ligger boken på mitt skrivbord på redaktionen. ”Något för dig”, tycker kulturredaktören. Det är en tegelsten på 960 sidor om den sista tsardynastin, från den ryska oredan i början av 1600-talet, till den lika stora oredan i början av 1900-talet. Det är över trehundra år av rysk historia.

Simon Sebag Montefiore är utan tvekan en av världens mest kända och respekterade historiker, Rysslands- och Sovjetkännare. ”Stalin - den röde tsaren och hans hov” fick mycket uppmärksamhet då den gavs ut i Sverige 2004. Han har själv kallat sig "besatt" av Stalin. I en intervju med The Telegraph, 2007, säger han: ”Jag skäms för att erkänna det, men mina barn kände till Stalin innan de kände till Tomas Tåget.” [En tv-serie för barn.]

960 sidor kräver mycket, både av sin författare och av sin läsare. Här sparas det vare sig på namn eller på detaljer. Men boken går i å andra sidan flygande fläng. Författaren åker skickligt slalom mellan familjeband, politiska intriger, våldsamma avrättningar, groteska supslag, uppror, falska tronföljare och galna tsarer. Den som glömmer bort en rådgivares namn eller en släktgren kan lätt tappa bort sig. Det gäller att förhålla sig till dessa detaljer som om man läste ett främmande språk: inte fästa sig vid att vissa saker går förlorade, utan sikta in sig på helheten. Det är bombastiskt, det är maffigt.

Galna tsarer, kan man konstatera, har Ryssland lidit alldeles för mycket av. Både före och efter 1918. Med viss kunskap i ämnet är det omöjligt att inte se alla historiska paralleller som dyker upp - det går en båge från galningen Peter den store (som själv ägnade sig åt att tortera) till diktatorn Stalin. Från oredan på 1600-talet till 1990-talets Sovjetiska sammanbrott, från den feodala synen på makt då, till den feodala synen på makt 1910, 1930, 1990 - och för den delen 2010, om man så vill. Formerna för maktutövningen har förändrats, men dragen består.

Romanovs är nämligen en berättelse om en uppkomlingsdynasti där det inte fanns någon fastställd successionsordning förrän i slutet av 1700-talet. Innan dess utnämnde tsaren eller tsarinnan sin efterföljare ur släkten - ofta på sin dödsbädd. Detta gav upphov till oändliga intriger och maktstrider, där det allra viktigaste var att hålla sig väl med makten och undvika att ha otur. Författaren lyfter fram maktens totala nyckfullhet, dess slumpartade skördar. För den som minns rysk modern historia kan man minnas ett sådant tillfälle: När Boris Jeltsin runt nyår 2000 inför hela världen utsåg sin efterträdare i Vladimir Putin. Val hölls senare på våren. Resten är historia.

I ett land som Ryssland är historien alfa och omega, A och O. Ett lands dåtid behöver inte bestämma dess framtid, men dåtiden präglar i hög grad oss alla. Den siste tsaren, Nikolaj, ägnade sig så sent som 1905 att avrätta tiotusentals människor i fjärran östern. Han betraktade Ryssland som sitt eget, personliga, lantgods.

Inte undra på att kommunisterna trodde sig ha rätten att förvandla Sovjet till sin egen, personliga, industri.