Kultur o Nöje

Mörk skräck som lovar gott

Kultur o Nöje ,
Mattias Leivinger och Johannes Pinters ”Mörkermärkta” är spännande och det finns ett bra driv i berättandet.
Foto:

Vid en första anblick kan man tro att ”Mörkermärkta” är en deckare, och intrigen följer i stort deckarens upplägg och struktur.

Men det rör sig snarare om en fantasy- eller skräckberättelse, skriver Kerstin Bergman.

Mörkermärkta

Författare: Mattias Leivinger och Johannes Pinter

Förlag: Piratförlaget

Artikeln publicerades 28 april 2017.

Ett antal människor mördas på olika sätt i Stockholm. För en utomstående finns ingen koppling mellan morden, mer än att de är lite ovanliga. För en grupp människor är det dock uppenbart att det finns ett tydligt samband då det är medlemmar av gruppen som en efter en dör. Samtidigt leker en uttråkad överklasskille med det ockulta.

Vid en första anblick kan man tro att ”Mörkermärkta” är en deckare, och intrigen följer i stort deckarens upplägg och struktur. Vi har ett antal mord och poliser som utreder morden, och det hela utspelas i ett realistiskt skildrat samtida Stockholm.

Från förlagets sida betraktar man också uppenbarligen boken som en deckare, annars hade den inte hamnat på mitt bord, och på förlagets hemsida beskrivs den som en ”kriminalroman med en övernaturlig twist”. När man läser står det dock snabbt klart att det finns så gott om övernaturliga inslag i intrigen att det är omöjligt att klassificera ”Mörkermärkta” som en deckare, det rör sig snarare om en fantasy- eller möjligen skräckberättelse.

I huvudrollen möter vi polisen Iris Riverdal, en spännande gestalt som tydligt ansluter sig till de nya kvinnliga detektiver som följt i Lisbeth Salanders spår.

Iris är ensamvarg, har udda vanor och upptäcker dessutom dels att hon har tydliga personliga kopplingar till mordfallen, dels att hon besitter en sensibilitet och förmågor som går utöver det ”normala”. Något som ska visa sig väldigt användbart.

”Mörkermärkta” är spännande och det finns ett bra driv i berättandet. Psykologiskt finns det också en trovärdighet i många av gestalterna som gör att man köper de övernaturliga inslagen bättre. Den mytologiska överbyggnaden framstår dock som lite luddig.

Mest intressant är Iris och hennes utveckling, liksom den ensamma killen med mindervärdeskomplex som experimenterar med voodoo, medan den ondskefulla mördaren blir en betydligt plattare gestalt.

Som deckarläsare kan jag önska att Leivinger och Pinter hållit sig inom realismens ramar. Det hade gått bra att göra, bara man hittat något annat som hållit samman den hotade gruppen människor, och det hade gjort ”Mörkermärkta” till en i mitt tycke bättre bok.

Samtidigt är det naturligtvis orättvist att bedöma en bok som inte är en deckare utifrån deckarkriterier.

”Mörkermärkta” är Leivinger och Pinters första bok tillsammans, en lovande gemensam debut som förutspår ett fortsatt framgångsrikt samarbete. Men det är inte framförallt den deckarläsande publiken som är målgrupp för författarskapet.