Kultur o Nöje

Fin berättelse om vänskap

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Astrakan och Mirabell vill egentligen båda bara ha en vän, och har gått till lekplatsen för att vänta på någon som de hoppas ska bli det.
Foto:

Publiken är kråkor på en öde lekplats när Mirabell och Astrakan intar scenen på Vidablick i Ronneby. Berättelsen är en fin saga om ensamhet och att hitta vänskap där du inte tror att du ska finna den.

Mirabell och Astrakan

Av: Annika Thor

Regi: Maria Löfgren

Ljus: Reidar Ajanki

Ljud: Magnus Grenstedt

Musik: Fredrik Söderberg

Scenografi/kostym: Heidi Saikkonen

Arr: Regionteatern Blekinge Kronoberg

Urpremiär: 16/9 på Vidablick, Ronneby

Medverkande: Frida Jansdotter och Isabelle Boström.

Rekommenderas från 4 år. Turnerar på skolor i Blekinge, Småland och Kronoberg.

Måhända är det ett slitet tema som Annika Thor har satt på sin barnteaterpjäs ”Mirabell och Astrakan”. Mirabell och Astrakan träffas på en öde lekplats, där de båda säger att de väntar på någon och vill att den andra ska gå.

Tuffa Astrakan (spelad av Isabelle Boström) gör en häftig entré med sin blixttröja och spikprydda ryggsäck, och försöker skrämma iväg Mirabell (Frida Jansdotter) som i sin tur försöker lura bort Astrakan. Något som givetvis bara ökar Astrakans ilska och Mirabells rädsla. Men det blir snart tydligt att Astrakan bara har byggt upp en fasad gentemot andra. Hon är inte elak egentligen, hon menar inte att slå, det bara blir så, som hon sjunger i en känslosam melodi. Långsamt tyr de sig båda till varandra och Astrakan hjälper Mirabell att komma underfund med sin blyghet. Och plötsligt inser de att den andra var den de väntade på hela tiden. För allt de båda ville ha var ju en vän.

Det hela utmynnar i en fin berättelse om vänskap, och om att inte döma någon för sitt utseende eller beteende - för under allt det där kan det finnas en ensam människa som bara letar efter vänskap.

Det är imponerande hur finkänsligt och omärkbart en vänskap kan växa fram under en föreställning som bara är 35 minuter lång. Isabelle Boström och Frida Jansdotter har dessutom ett genomgående tydligt och utagerande spelsätt gentemot den unga publiken, som följer de bådas känsloyttringar med stort intresse. Ett plus även för det snygga och enkla lekplatsbygget, som nervösa föräldrar dock bör hålla koll på efter föreställningen. Den inbjuder nämligen till att klättra i.