Kultur o Nöje

Ett brandtal för att få älska vem man vill - var man vill

Kultur o Nöje ,
Foto:

”Landet inuti” är ett brandtal för hbtq, men också ett försök att bidra till att förändra den storstadsnorm som råder i Sverige i dag, tycker BLT:s kulturredaktör Elin Thornberg.

Landet inuti

Av: Joakim Rindå, Victor Wigardt, Mattias Brunn, Mårten Andersson. ’

Regi: Joakim Rindå

Scenografi/kostym: Charlotta Nylund

Medverkande: Mårten Andersson, Mattias Brunn, Victor Wigardt

Var & när: Karlskrona konserthusteater, 27/5

Arr: Karlskrona riksteaterförening

Artikeln publicerades 28 maj 2017.

Dagar som den här helgen har bjudit på, när jag hör fiskmåsarnas skränanden samtidigt som jag tittar ut mot den oändliga horisonten - utan behovet att instagramma det för att jag ju ändå ser det varje dag - samtidigt som jag inte trängs bland tusentals människor på en svettig gågata, då vet jag varför jag bor i Blekinge. Men det är inte så enkelt alla gånger.

Särskilt inte när man träffar de som valde att flytta till storstan. Det är då som man känner sig lite misslyckad. Tänker försiktigt att jag ska väl också dit någon gång. Och åstadkomma något. För det är ju det man ska.

”Men vadå, varför inte tänka på vad du har åstadkommit här? Vad hade den här platsen varit om inte du valt att stanna här?”

De sista orden är inte mina och det är inte mig de handlar om. Men jag kan tänka mig att de ändå rör mig på något sätt, samt alla människor som vågat vägra storstan. Som stannat kvar eller flyttat till landsort för att de känner att det var där de hörde hemma. De som vågat gå emot strömmen - som åstadkommit något – stort som smått – på platsen de valt att leva. Som trots hetsen från omgivningen bestämt stannat kvar. Även om vi alla vacklar ibland och frågar oss varför vi gjort det här valet.

När jag ser Riksteaterns föreställning ”Landet inuti” som just nu spelas över hela landet och som även den ovanstående meningen kommer ifrån, så tänker jag på detta. Konserthusteaterns stora salong är avstängd, istället visas den lilla publiken – cirka 25 stycken – upp direkt på scenen, där vi får sitta i ett U. Ett aber för Karlskronaföreställningen var möjligen att den spelades lite för tidigt. När Pride drar igång denna vecka hade intresset kanske varit högre. Å andra sidan är frågorna angelägna hela tiden.

Föreställningen är uppbyggd genom ett antal samtal på olika namngivna platser runt om i hela norra Sverige. Historierna som gestaltas av de tre skådespelarna är hämtade från samtal och möten med människor ute i landet, vilket gör att den nära och realistiska gestaltningen känns motiverad och väl vald för föreställningens uttryck.

Det handlar om att vara queer, den redan nämnda storstadsnormen, politik, klassfrågor och utanförskap. Och om kärlek. Hur många möjliga kärlekspartners finns det egentligen i närheten om man inte bor i Stockholm men är homosexuell? Och hur står det till med alla trögtänkta homofober? Hoten? Irritationen när hockeylaget Kiruna IF stödde HBTQ-rörelsen med regnbågsfärgade armband varpå de i princip tog över regnbågssymbolen.

Men grejen är att ändå finns utrymme för skratt i denna lilla komprimerade föreställning. För visst går det att leva i norraste norrland även om man är queer, och det går att få romantik också, något som gestaltas gripande mitt i tallskogen av Mattias Brunn och Victor Wigardt.

Det här är en föreställning som berör. Flera meningar och uttryck fastnar och håller sig kvar även när jag lämnat teatern. Regin, liksom scenografin, är sparsmakad pch realistisk, samtidigt som den är effektfull. Nästan omärkbart bygger skådespelarna upp landet Sverige i jord och tallskott framför ögonen på oss.

”Landet inuti” är ett brandtal för hbtq, men också ett försök att bidra till att förändra den storstadsnorm som råder i Sverige i dag. För visst ska det vara ok att bo och leva där man är, oavsett vem man älskar och vad man vill göra med sitt liv.