Kultur o Nöje

En roadtrip för att hämnas

Kultur o Nöje
Foto:

Emma Holms debutroman handlar om barndom, skuld och kanske försoning. Rebecka Åhlund förtjusar sig i det osentimentala.

Skäl

Författare: Emma Holm

Förlag: Modernista

Artikeln publicerades 23 september 2017.

Både som barn och vuxna är vi ibland för små och skrämda för att våga erkänna att vi ser vad som händer, kanske är vi inte förmögna att ta in det fullkomligt eftersom smärtan är ohanterlig. De möjliga konsekvenserna av konstaterandet: ja, detta hände, får oss att rygga bakåt och snubblande springa därifrån. Detta har inträffat i barndomsvännerna Iris och Veras relation. Åratal senare möts de igen, småberusade, på en ”filmvetarfest” och där börjar ramberättelsen för Emma Holms debutroman ”Skäl”.

Som ett par lite mindre energiska Thelma och Louise från södra stationsområdet ger sig de ovant återförenade bästisarna ut på road trip med ett ärende. De ska hämnas. Med resan, övernattningar och ett vandrarhem som varit en gammal skola som fond berättar Holm en barndomsvänskap, en trevande vuxen vänskap, skuld, en pirrig förstagångs-passion och hon ger lösa förslag på varför saker blir som de blir.

Kortare, väl avvägda scener berättar mer än orden i sig. Det är en effektiv, stilsäker reduktion med yxig symbolik – yxig för att symbolik i det här finkalibrerade sammanhanget per automatik blir yxig. Eller är den kanske alltid det? Och under alltsammans en sorts lakonisk humor som driver mig till gapskratt-rakt-ut:

”Mina föräldrar meddelade att de skulle skiljas. Mamma skulle sluta använda schampo också, och låta håret rena sig självt, något hon läst om i Damernas Värld. Pappa hade börjat odla mustasch, det passade honom inte alls. Det passade särskilt illa att bråka om bilen och matberedaren i mustasch. Mamma i sitt flottiga hår, pappa i sin mustasch som en svart tunn larv på överläppen. Som om de stod på en scen och spelade ett par som skulle skiljas, som om de precis före gått igenom rekvisitan och spolat portföljen men behållit lösmustaschen. Jag var den enda i publiken, eller kanske var jag rent av regissören.”

Ja, herregud. ”Skäl” påminner om hur vanmäktig man är när man är ett barn, och hur egentligen fortsatt maktlös man är sedan också. Jag förtjusar mig extra i hur Holm skriver barndom; allt man förstår men inte får gehör för eftersom vuxenvärlden ägnar sig så mycket åt dimridåer och maskpåtagande. Sparsmakat, osentimentalt och skickligt utan att skryta.