Kultur o Nöje

Återvänder med magisk spelglädje och absolut självförtroende 

Kultur o Nöje Artikeln publicerades
Lars Lindquist.
Foto:
Nya albumet ”What’s the matter with you boy?”, släpptes i dag.

Bräkne-Hobys bästa popband i världshistorien är äntligen tillbaka.

Mer avslappnade än någonsin.

What’s the matter with you boy?

Billie the vision and the dancers

Skivbolag: Love Will Pay The Bills

Kvartetten har blivit en kvintett. Gustav Kronqvist är tillbaka, efter några års med andra projekt. Han var inte med på den lågmälda 2015-EP:n ”The keys to our world”, den första som bandet spelade in sedan Lars Lindquist och Maria Thenor flyttat tillbaka till Hjälmsa och Bräkne-Hoby och bosatt sig i en före detta övergiven fabrik efter många år i Malmö-exil.

Jag trodde faktiskt ett sagan om länets mest säregna popband var över. 

Fel och osanning, tack och lov.

Vilket Lars Lindquist gång på gång hamrat in i min skalle under otaliga intervjuer.

- Billie the vision and the dancers är för alltid. Medlemmar kommer och går, bandet består.

Sannolikt tar barnen över en vacker dag.

Men Lindquist har fler historier som måste ut, som kräver att berättas.

Här, på bandets första fulllängdare på fem år, gör han det med en övertygande frikostighet.

Som han längtat. Som hela bandet räknat dagar, kvällar och nätter för den här skivan.

Så känns det.

Exempelvis I ”Zack is back”, en oförskämt omedelbar popsymfoni i regnbågens och den sena sommarkvällens allra starkaste färger. 

Allra bäst lyser hans nyfunna berättarglädje på i albumets - och ja, det är befriande att det blev ett album, detta numera sorgligt undanskuffade format - mer finstämda stunder, som ”Lily, let’s fuck the pain Away”.

Titeln lär få P3:s musikläggare att tappa hipsterskägg och skrämma slag på alla präktiga Jill Johnson-kramare på P4, vilket är synd. För här visar Lars Lindquist att han kan skriva tidlösa akustiska ballader och att han är mer än en skojfrisk twitter-lirare med en ryggsäck full av obetalbara oneliners. 

Han kan berätta också.

Se de udda detaljerna som få andra.

Och allra sist gör han den där balladen som jag alltid vet funnits inom honom, ”Once i had a dream”. En rak hyllning till kvinnan i hans liv. Vill jag tro. Vågar jag skriva. För ärlighet varar längst. Och Billie the vision and the dancers har, något överraskande, återvänt med magisk spelglädje, absolut självförtroende och kraft att ännu en gång krama sönder våra hjärtan, berusa våra sinnen.

Eller åtminstone bara ta hand om oss en liten stund på denna jord. I dur och moll om vartannat. Det räcker gott. Och länge.