Kultur o Nöje

Alex Bergdahl: ”Vi ses i publikvimlet även nästa år”

Kultur o Nöje Artikeln publicerades

Sådär i årets sista skälvande minuter sitter jag och kommer på mig själv med att tänka att ”NÄSTA år så ska jag...”.

Det hör väl tiden till antar jag, det där med att vi blickar bakåt och tänker på vad vi borde gjort varpå vi högaktligen  lovar oss själva att göra just det, fast senare. Denna övertro på oss själva är kanske det finaste vi har eftersom den lovar att även om det kan vara tjorvigt just nu så ska vi se till att det blir bättre. Och i den andan kommer här därför mina två nyårslöften. Jag tänker som så att om jag lyckas hålla dem så är jag duktig på att hålla löften, men om jag inte lyckas så kanske det finns någon annan slags vinst därunder.

1. Jag tänker inte äta bättre. Frukt, grönsaker och vilket träslag broccoli än hamnar under är inte lika bra för mig som choklad och därför håller jag mig borta från naturligt producerade matvaror.

2. Jag tänker inte börja träna. Anledningen är självklar. Det finns inget tråkigare än träning, möjligtvis med undantag för lokalpolitiska möten om budgetunderskott och/eller nyasfaltering av allmän väg.

2017 var återigen ett mörkt år för oss musikintresserade, sakta men säkert försvinner viktiga människor ur våra liv. Detta urholkar sakta också grunden för vem jag är och var jag kommer ifrån, men jag inbillar mig att jag själv kan bidra till deras minne genom att fortsätta göra det jag gör. För ju mer jag pratar om Rikard Wolff och Gregg Allman desto mer håller jag dem vid liv. Men jag har också märkt en förändring hos mig själv som jag antar är en direkt konsekvens av detta. Jag tar inte mina idoler för givet på samma sätt längre utan försöker se dem när de kommer hit även om jag inte tycker att de låter ”som förr”. Och när band som Black Sabbath gör vad som av allt att döma är en riktig avskedsturné känns det faktiskt fint att få säga adjö en sista gång.

Samtidigt är inte allt bara mörker och elände naturligtvis. 2018 bjuder på ett av de starkaste konsertåren i mannaminne av antalet biljetter jag redan köpt att döma. Överraskningen att Iron Maiden kommer till Sweden Rock har fortfarande inte lagt sig, jag har dessutom köpt biljett till Köpenhamskonserten några dagar innan. Sweden Rock har som brukligt presenterat en hygglig lineup, där fler band dessutom tillkommer. Jag brukar egentligen fokusera på mellanbanden eller småbanden men kan inte blunda för att jag blir lycklig av att se just Iron Maiden, Ozzy och Judas Priest som huvudakter nästa år. Utöver detta kommer bland annat Roger Waters, Guns’n’Roses och nu i januari Depeche Mode också tillbaka till våra breddgrader. Och jag hoppas naturligtvis på att snacket om Spice Girls återförening inte bara var snack, jag skulle gärna se dem i London igen. Så hoppet är inte förlorat, vi kommer att ses i publikvimlet även nästa år och sjunga och spela luftgitarr tillsammans. Because that’s what we do.

Väl mött och gott nytt år!