Kultur & Nöje

Vem älskar fimen om Alice?

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

Alla älskar Alice
Regi: Richard Hobert
I rollerna: Lena Endre, Marie Richardson, Mikael Persbrandt, Natalie Björk, Marie Göranzon och Sverre Anker Ousdal m. fl.
Filmens längd: 1 tim 56 min
Tillåten från 7 år
Skandiabiografen, Karlskrona
När Richard Hobert påbörjade sin filmserie om de sju dödssynderna var det många som var skeptiska till projektet. Och visst gav anslaget, med Glädjekällan och Händerna, löften som inte kom att infrias. Efterhand blev det mer en genomgång av aktuella samhällsproblem än studium av moraliska betänkligheter. Filmerna kändes med tiden som påkostade relationssåpor med framför allt familjerelationer i centrum. Och när regissören nu återkommer med Alla älskar Alice följs trenden.
Efter att ha lämnat femtioåringen Micke Persson åt sitt öde sätts alltså fokus på Alice, en tjej i de yngre tonåren med separerande föräldrar. Ett hedervärt ämnesval i dessa tider av plastpappor/mammor. Hedervärt är också att ta den fjortonåriga dotterns syn på saken till utgångspunkt för framställningen.
Alice pappa, Mikael Persbrandt, tycker att äktenskapet med Marie Richardson mest blivit en plåga, och finner att han har mycket roligare med arbetskamraten Lotta, Lena Endre, bosatt lite längre ner på villagatan.
Vänstrandet leder till lögner och bristande engagemang i det gamla hemmet, vilket drabbar barnen. Framför allt känner sig dottern Alice mindre älskad och hon tar på sig skulden för de nya förhållandena.
Hobert har som sagt valt att berätta utifrån den tonåriga dotterns perspektiv och det är också Natalie Björk som Alice, som är filmens behållning. Bäst gillar jag de samtal Alice för med en osynlig ungdomsrådgivare spelad av Pernilla August. När Alice kommenterar sakernas tillstånd säger det faktiskt mer än de dramatiserade avsnitten som utgör huvuddelen av filmen.
De mer namnkunniga skådespelarna lyckas sämre.
Visst, här uppträder gräddan av den medelålders skådespelareliten, men tyvärr verkar de ha fått lite hjälp av regissören, som dessutom försett dem med material för överspel. Bäst klarar sig, konstigt nog, Mikael Persbrandt som pappa, medan de båda kvinnorna snarast försöker överträffa varandra i pajkastning.
Filmen ställer frågan om vem som älskar Alice, när föräldrarna alltmer tänker på sig själva, så filmtiteln får väl ses lite ironiskt. Och visst finns det scener som faktiskt fungerar, som pannkaksätandet på landet. Men som tittare kan man, trots amerikanska festivalframgångar, undra vem i salongen som kan tänkas älska
filmen om Alice. Själv hade jag hoppats på mer. Men mitt perspektiv är ju den äldre mannens och kanske fungerar filmen bäst som ungdomsfilm.
Thomas Ahlqvist