Kultur & Nöje

UKON: Glömskans bibliotek

Kultur & Nöje Artikeln publicerades
Ulf Karl Olov Nilsson kallas också UKON och är poet, psykolog och psykoanalytiker.
Foto:Helge Hansen
Ulf Karl Olov Nilsson kallas också UKON och är poet, psykolog och psykoanalytiker.

Lika svindlande som grundläggande är frågorna i UKONs ”Glömskans bibliotek”.

Glömskans bibliotek

- en essä om demens, vansinne och litteratur

FÖRFATTARE: Ulf Karl Olov Nilsson

FÖRLAG: Norstedts

När Leonard Cohen sjunger ”I can’t forget but I don’t remember what” är det inte fråga om nonsens utan om en tämligen exakt beskrivning av en diffus känsla. Denna känsla kan till exempel infinna sig efter just avslutad läsning av Ulf Karl Olov Nilssons senaste bok, ”Glömskans bibliotek”. UKON (som hans namn brukar sammanfattas) förenar här sina mångåriga erfarenheter som psykolog, psykoanalytiker och författare i en betraktelse kring glömskans och vansinnets förhållande till språk, identitet och litteratur. Till de tillfällen han lyfter fram ur sin egen historia hör när han fick uppleva hur en för honom alldeles uppenbart svårt traumatiserad tonårsflicka – just det trauma som borde berättiga flyktingstatus – hade fått sitt språk så påverkat att Migrationsverkets språkanalys nådde slutsatsen att hon ljög om sitt ursprung. Detta tillintetgörande fick henne naturligt nog att tystna helt. 

Men UKON tittar även på andra upphov till förskjutningar av språk och identitet. Bland annat tar han upp demens, lobotomi och psykisk sjukdom. Vidare: hur fungerar vansinnet och psykiatrin som litterära producenter och när är en text galen i sig själv – finns det ett sådant tillstånd? Och även om hans text ofta är teorisprängd är det definitivt ingen torr och distanserad analys vi har att göra med. Allra minst är det så i en blott två sidor lång men oförglömlig scen från en tågresa där han (eller hans alter ego) tvingas till ett brutalt möte med vad som förefaller vara en materialisering av hans eget diktande. Det är ett mästerligt stycke text och precis som boken i stort: personligt framställt men allmänmänskligt giltigt. Frågorna som ställs är på samma gång grundläggande och svindlande. Den stora underliggande frågan i boken tycks vara vad som konstituerar en person – hur mycket kan förändras innan personen upphör att vara den hen var? Och vid en tillbakablick efter döden: vid vilken tidpunkt var den nu döda mest sig själv? Vilken person är det man bör minnas? Det öppnas alltså upp för många frågor och då texten understundom blir högtflygande teoretisk (boken är försedd med en omfattande notapparat) skapas lägesenergi nog att falla i djupa tankar. Ja, så är det hos UKON: personligt och allmänt, högtflygande och djupt. Motsatsparen gifter sig gärna med författaren som ivrig vigselförrättare. Ett centralt begrepp i hans framställning är inte för inte farmakon. Det är ett tveeggat grekiskt ord som kan översättas till såväl medicin som gift (rent konkret kan ju gift ibland tjäna som medicin, som i fallet med cellgifter). Tveeggad är också UKONS bok: klok av den blir man men riktigt klok på den blir man inte.