Kultur & Nöje

Ola Salo ser tillbaka på ett succéfyllt år och firar på ashram

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

The Ark-sångaren Ola Salo är nästan oförskämt nöjd med året som gått.
Nu avrundar han 2007 med att fira nyårsafton på ett indiskt ashram och ser fram emot 2008.
Ett år som ännu bara är ett blankt blad.

Ola Salo är i Stockholm på jobb och vi ses på hans pressagents kontor på Söder, några dagar innan han åker till Indien för en månads semester på ett hinduistiskt kloster. Decembermörkret faller utanför fönstret. Vi är egentligen väldigt försenade, men Ola låter sig inte stressas. Hela hans tillbakalutade person utstrålar förnöjsamhet och lugn. Ämnet för dagen är Ola och Olas år. Ett ämne som Ola gillar rent obeskrivligt mycket. Han säger rakt ut att det är den stora bekräftelsens år. Som en mätt och nöjd katt spinner han sig igenom 2007.
Känner du att det har varit ditt år?
”Ett stort år”
– Det har varit mitt år. Eller, det har varit ett stort år i mitt liv och i bandets historia på alla sätt.
Om han får se över ett år tillbaka, när The Ark förra senhösten åkte på USA-turné och gjorde bort sig på ambassaden i Washington genom att skoja om flygplan och Vita huset, känner han både tacksamhet och en slags triumf över att vara där han är i dag.
– Jag skrev färdigt Linnaeus Rex natten innan vi åkte iväg till USA. Det hade varit ganska mycket jobb, så då tänkte jag ”åh vad skönt att åka iväg på en nätt USA-turné”, att det skulle bli lugnare. Två dagar senare händer den här Washingtonincidenten och hela tillvaron vänds upp och ner. Vi är på Fox news och blir bannlysta och kommer hem och känner att vi är hatade och utskällda av allt och alla. Jag tar en timeout och ställer in turnén och känner mig ganska hängig ett tag. Då är det ju ganska fantastiskt att sitta här ett år senare och vara mer populär och omtyckt än någonsin.
Symfonisk mässa
Linnaeus Rex var den symfoniska mässan till Carl von Linné som Ola Salo komponerat och som bland andra Per Tengstrand och Musica Vitae framförde i Växjö konserthus i januari. Ola var smickrad över förtroendet från Växjö kommun att skriva verket, och säger att han gärna skriver mer klassiskt inriktad musik.
– Det var väldigt kul att få samarbeta med Per Tengstrand, det var en av de roligaste grejerna med det här året, att få lära känna honom och samarbeta med honom. Han är en otroligt härlig person och en fantastisk musiker.
Våren var minst sagt hektisk. Från Linnaeus Rex direkt in i melodifestivalcirkusen, samtidigt som The Ark skulle färdigställa sin fjärde skiva.
– Förr i tiden har vi i The Ark ägnat väldigt mycket tid och energi på att tjafsa och oroa oss. Men redan i slutet av förra året insåg vi att ska vi lyckas göra allt vi tänkt 2007 måste vi bli mycket mer effektiva.
Ola och resten av bandet slutade helt enkelt vara den oroliga typen. Genom att ha andra saker som distraherade blev inte prestationsångesten så stor och skivan blev till och med färdig i tid. Dessutom blev den en av deras bästa, tyckte både kritiker och de själva.
Ola har också ”från olika kloka människor” lärt sig att strukturera sin tid – att dela på jobb, privatliv och egentid. Han menar att han faktiskt fått mer tid för privatliv i år, och berättar också att han har en flickvän. Något han varit ganska förtegen om tidigare.
Det stora som hänt under året är ändå oundvikligen melodifestivalen. Det som gjort att barnkalasen har Ola Salo-tema och att fyraåringarna har hemsydda silverjackor med fjädrar på.
Scenkläder i barnstorlek
– Smålänningen i mig vaknar alldeles försent, vi skulle ju ha gjort affär av det där! Man skulle ju sålt mina scenkläder i barnstorlek... Men det är för lite Gnosjöanda i mig, skrattar Ola.
The Ark klev in som jokrar och vann hela svenska melodifestivalen med The worrying kind.
– På många sätt var det en chanstagning att gå in i tävlingen och när vi stod som segrare i Globen var det en så otrolig befrielse, säger Ola.
Kan du känna ibland att det hade varit skönt om det varit slut där?
– (skratt) Ja, det kan jag faktiskt. För vi gav ju oss in i det här med sikte på finalen i Globen. Vi hade ingen plan kring fortsättningen. Vi blev väldigt glada, men sen blev det jaha, vad nu då? Hur ska det här gå? Tävlingen i Sverige var väldigt intressant för oss, men jag tror att vår väg ut i övriga världen stavas något helt annat än Eurovision song contest.
Nederlag i Helsingfors
Han hävdar bestämt att nederlaget i Helsingfors inte har skadat bandet, även om det var en viss besvikelse just där och då, utan att hela melodifestivalen totalt sett gjort mycket gott för The Arks karriär. Tog dem upp till nya nivåer, till en större sommarturné än tidigare.
– Det svåra är nog att följa upp en sådan här succé. Det skulle vara väldigt svårt om jag ålade mig själv att nästa gång jag gör en skiva så måste tioåringarna som gillar The Worrying kind haja allting, då hade det blivit jävligt kasst. Jag tror helt enkelt att man måste våga riskera den publiken om man ska fortsätta göra något som är relevant för sig själv.
Efter en succéartad sommarturné tog en Europaturné vid i slutet av september. Dock med en viktig förändring. På gitarr ersattes Jepson tillfälligt av Oskar Humlebo, eftersom Jepson snart skulle bli pappa.
– Det är klart att det kändes jävligt underligt. Men det gick bra, säger Ola.
I övrigt gick Europaturnén som förväntat, enligt Ola. Där­emot har han inte hundra koll på hur det egentligen går med släppet av Prayer for the weekend ute i Europa. Jo, det är kontrakt skrivna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Men vad nästa steg är, mer satsning på Europa eller kanske ett närmande mot USA igen, är än så länge skrivet i stjärnorna.
– Men det kanske börjar bli dags för USA igen nu? funderar Ola.
För ett år sedan var Ola en känd person, men kunde röra sig ganska fritt. Hemma i Malmö funkar det fortfarande i stort sett smärtfritt, ”det finns en skön jauvadådå-mentalitet där”, men visst blir han betydligt oftare stoppad på gatan för att skriva autografer.
Välja med omsorg
– Och det är ju jättetrevligt. Skillnaden är att jag helt enkelt får välja med lite mer omsorg när jag går ut, känner jag mig jättetrött och hängig kanske jag stannar hemma och plinkar på gitarren i stället.

Helena Söderlundh
noje@blt.se