Kultur & Nöje

Nattklubben som blev en hit

Kultur & Nöje Artikeln publicerades

Ödets ironi säger att Palace Station ska rivas, på marken ska byggas äldrebostäder. Och egentligen är det kans-ke lika bra så - västra Växjös ökända nattklubb, även berömd under namn som Kangaroo och Downtown,
är så mytomspunnen vid det här laget att det nog är säkrast att stänga innan fler rövarhistorier dyker upp.
Söker man Palace Station-sanningen finner man en massa skitsnack. Men också en trackshit.

Så skapar man nostalgiskt skimmer kring elände, romantik av tristess. När Melody Club våren 2002 släppte singeln Palace Station mottog svenska topplistan den med jubel och öppen famn.
Mer rätt i tiden än Kristofer Östergrens syntburna skapelse om desperat jakt på kärlek, en natt som aldrig tar slut och en fest som får huvuden att snurra kunde man knappast vara just då. Genombrottet blev en orgie i rosa, svart och vitt, ett nästan oräkneligt antal spelningar runt om i Sverige och det definitiva tecknandet av det som ett år senare kallas Växjösoundet. Den enes bröd, den andres ...

Ett stycke populärkultur
Några månader senare, i november, meddelar byggnadsnämnden att Palace Station, nu med namnet Restaurang Akropolis, vid Västra Torget mitt emot Tegnérkyrkogården, ska rivas. 69 lägenheter ska få plats på marken. Tiden i de två röda ladorna på
Liedbergsgatan är över, åratal av diskotek, konserter och andra nöjesevenemang är till ända. Hade det inte varit för att en låt döpt efter en av de många nattklubbarna som huserat där blivit en jättehit hade platsen antagligen aldrig hamnat i historieböckerna över huvud taget. Nu är det ett litet stycke populärkultur som jämnas med marken.
- Det var vårt högstadiedisko. De sålde bara läsk och chips, men ändå var alla jättepackade. Låten handlar ju inte om det stället alls, jag ville inte romantisera på något sätt. Men den fångar ändå lite känslan som fanns där. Festen, liksom, berättade Melody Clubs Kristofer Östergren för Smålandsposten i juni.
1991 öppnade diskoteket Palace Station för de yngsta tonåringarna. Ägare var den då blott 21-årige Samir Alwali, och där hölls högstadiediskon såväl som gymnasiefester. Bodde man i Växjö och var i rätt ålder var Palace Station stället det hände på. Man skulle dit, så var det bara. Alla var där.
- Jag var på Palace Station på inspark när jag började på Teknikum, minns en besökare.
- Man stod väl mest utefter väggarna då, var blyg och kort och tjuvrökte för att ha något att göra. Folk söp som fan innan, kommer jag ihåg. Spriten gömde de på kyrkogården mitt emot.

Alla var där - men ville inte
Palace Station-sanningen är svår att finna. Helst vill den generation Växjö-ungdomar som växte upp med stället slippa prata om det. De flesta säger att de inte minns så mycket, mer än tio år har ju passerat, andra är uppenbart besvärade av frågan. En kille som för länge sedan lämnat stan beskriver känslan ungefär såhär:
- Man ville liksom inte vara där. Fast det var man, och man trodde att alla andra gick dit också. Jag hade aldrig särskilt roligt, men sa alltid efteråt att det var skitkul. Jag har varit i lokalen flera gånger sedan högstadiet, på gymnasiefester och även senare efter att jag flyttat. Nu sist jag var där var jag och min yngsta syster fulla och vi plankade in. Varje gång jag kommit dit har jag känt mig som om jag vore tillbaka på högstadiet igen.

Ölhävartävling
I november 1992 orsakade Palace Station en ansenlig lokalskandal när det uppdagades att man planerade en ölhävartävling för högstadieelever. Socialförvaltningen, länsstyrelsen och polisen panikade, gjorde gemensam sak och evenemanget stoppades i sista sekund. När unge ägaren Alwali ombads av Smålandsposten att kommentera händelsen svarade han helt enkelt med att "ciderhävartävling låter ju inte lika lockande, eller hur?".
Det påstods i samma veva att de unga kvinnliga besökarna smugglade in sprit i lokalen i parfymflaskor och att de som var för fulla fick sova över i personalrummet. Fast nja, det där är ju bara spekulationer. Egentligen var nog inte Palace Station värre än vilket högstadiediskotek på landsorten som helst. Skrönorna är för många för att få rum i sanningen, och bara den generation Växjö-ungdomar som växte upp med festerna i ladan kan bekräfta eller förneka dem.
Nu river kommunen stället. Kanske är det lika bra så. För att låta melodin Palace Station vara det sista man får minnas av de där röda träklossarna mitt i stan är att vara godhjärtad och på sätt och vis skriva om historien. Gamla högstadiediskoteket Palace Station kommer nu bli ihågkommet som något storartat, något som föranledde en superhit och Melody Clubs genombrott. Utan dem hade nog inte särskilt många kommit ihåg stället över huvud taget. Så skapar man nostalgiskt skimmer över elände, romantik av tristess.
Sara Martinsson