Kultur & Nöje

Klara Wiksten: Hjärnan darrar

Kultur & Nöje ,
Klara Wiksten.
Foto:
Exempel ur "Hjärnan darrar".
Foto:

Med charmerande och uttrycksfull stil berättar Klara Wiksten om ett Sverige som inte längre finns, bortom uppdateringarna på sociala medier.

”Hjärnan darrar”

Klara Wiksten

Syster förlag

Artikeln publicerades 31 mars 2016.

Det är intressant att det finns en sorts verklighet som upprätthålls mestadels av bilder och svinkorta texter på sociala medier. Som handlar om att vara framgångsrik som IT-support på Byttorp, #winning, lyckad om man får säga det själv eller åtminstone om man kör en diet och tränar crossfit. Fenomenet är även känt under taggen #minresaräknas, och då handlar resan om att vara lite knubbig och sedan sluta äta mat och lyfta tunga saker på fritiden och bli smal. Jobblinjen och framgångssagorna har liksom tagit över hela Sverige, kanske världen? Mitt ena barn vet att Kim Kardashian har gett ut en bok om sina egna selfies.

Det är inte alltid dig det är fel på. Det kan vara samhället också. Vad är egentligen en funktionsnedsättning i ett sammanhang där världen runt omkring dig bara låtsas vara perfekta, ha karriärer och veta vad de vill?

Den svenska regeringens envetet hopplösa ”jobbjobbjobb-politik” tvingar folk att sitta på magnifikt idiotiska söka-jobb-kurser för att möjligen själva börja som jobbcoacher på Arbetsförmedlingen. Där vuxna människor tvingas arbetsträna genom att bygga väskor av gamla mjölkpaket och göra runda-bords-rundor där man ska säga något bra om sig själv när man just kravlat sig upp ur sängen efter en djup, klinisk depression som varade i tre år.

I sin charmerande uttrycksfulla stil berättar Klara Wiksten om nitton personer hon träffat under sina år på diverse jobbtorg, praktikplatser och ”arbetslöshetsåtgärder”. Själva kritiken mot de Kafka-artade återvändsgränder till arbetsmarknadsåtgärder hon får uppleva (”Lena har jobbat här i fyra år men hon får ingen lön, ingen får det”) är nerbäddad i rent fantastiska hyllningar till människorna hon träffat under tiden. Den där som Wiksten berättar sin egen, brännande, historia genom personer hon tackar, säger förlåt till, önskar lycka till, fast i efterhand. En gammal vän som dog, en på jobbcentret med Tourettes, en kvinna som gjorde abort fast hon hade önskat att hon var värdig att bli mamma (och att hennes man skulle tycka det också), en kyrkogårdsarbetare som vill ta med berättarjaget på en rejäl tjeckisk fest efter att hon kikat ner i sådana där hål som urnor sänks ner i.

Samtidigt som ”Hjärnan darrar” är en underbar, respektfull och rolig berättelse om människor som aldrig kommer att få sponsrade bloggar och Instagramkonton, så är det en berättelse om ett gött Sverige som inte längre är. Som bryts sönder. Där folkhemmet, solidariteten och välfärden sipprar ut genom svettdropparna i pannan på alla som tvingas sitta på ”jobbtorget”.