Kultur & Nöje

Kazuo Ishiguro: Begravd jätte

Kultur & Nöje ,

Lika melankolisk som tidlös är Kazuo Ishiguro i sina romaner. Begravd jätte drabbar dock inte lika hårt som hans tidigare romaner.

Begravd jätte

Kazuo Ishiguro

Översättning: Rose-Marie Nielsen

Wahlström & Widstrand

Artikeln publicerades 4 februari 2016.

Det åldrande paret Axl och Beatrice bor i en by ett land som ska bli England. Det är 500-tal. Byn är inte mycket mer än utgrävda hålor i kullarna och Axl och Beatrice är inte ens betrodda med att äga ett eget vaxljus. Om de till en början tror att det är deras stigande ålder som gjort att de inte längre minns hur de hamnade i byn, så får en rad händelser dem att inse att glömskan är allmän och sveper som en isande dimma över landskapet. Så varför ska de då stanna, varför inte bege sig till deras son som är i en by bara en dagstur därifrån?

Detta är berättelsens startpunkt, eller jag menar, detta är början på äventyret i Kazuo Ishiguros nya roman Begravd jätte – för detta är verkligen en äventyrsberättelse likt dem som berättas om Kung Arthurs hov. Även Sir Gawain, en av de mer mångtydiga riddarna kring det berömt runda bordet, dyker upp i romanen och tillsammans med en krigare och en ung pojke utgör de sällskapet som Axl och Beatrice färdas med genom romanen. Men det finns fler mytiska figurer, förlåt jag menar arketyper – jämte begravda jättar finns både trolldom och drakar, vilket fått delar av läsare att fnysa åt att Ishiguros roman är ett fantasyprojekt för att kunna sälja fler böcker. En motsatt grupp läsare har å andra sidan fnyst skeptiskt över Ishiguros avsikter med genren, inte minst efter att ett förlupet citat där Ishiguro illvilligt missförstods.

Är Begravd jätte då en pastisch på fantasyromanen? Är inte fantasyromanen en pastisch på riddarromanen? Har inte de två delarna, fantasyroman och historisk riddarroman smält samman till en enhet där den faktiska och de fantastiska elementen inte kan delas? I alla fall är det min slutsats när jag konsumerar – och njuter t.ex. av George R.R. Martins Sagan om is och eld. Just därför är det så uppfriskande att läsa en roman som blandar förebilder av olika fiktioner, här syns referenser till både myt och Monthy Python tillsammans med en prosa som efterliknar ett arkaiskt uttryck, och som, om man nu inte finner det alltför komiskt, imiterar tonen i den höviska litteraturen. Den komiska effekten läser jag hellre in i de mer pikareskbetonade kapitlen där jag i Sir Gawain tycker mig känna igen en annan litterärt berömd riddare.

Med detta sagt vill jag ändå inte förringa romanens mer symboliska eller vemodiga motiv med ett åldrande älskande par som kämpar för sina minnen. Kazuo Ishiguro är å andra sidan lika melankolisk i sin stil som ett pianostycke av Chopin, och lika tidlös. Begravd jätte drabbar mig inte på samma sätt som Återstoden av dagen eller den makalösa Never let me go, det är ett fullfjädrat hantverk av en författare som i mitt tycke är en av de bästa på att gestalta karaktärer så känsligt att de framstår som människor.

Det kan inte bli dåligt, men denna gången berörs jag inte på samma sätt, utan imponeras, roas av sättet romanen leker med stilar och associativa anspelningar. Det är ett äventyr, där jag förvisso får leka litteraturdetektiv, men jag saknar känsligheten i Ishiguros porträtt. Känslighet saknar däremot inte översättaren Rose-Marie Nielsen, hon tycks ha fingertoppskänsla för det mesta hon översätter, men till Ishiguro verkar det som hon utvecklat särskilda sinnesspröt. Låt oss hoppas att det inte kommer dröja tio år till innan hon får översätta en ny roman av Kazuo Ishiguro.