Gustaf Skarsgård - med egen identitet

- Det är mest en slump att det blivit så. Men jag tycker om att gestalta människor som är mångtydiga, som har flera bottnar, säger han.

Han bygger en egen karriär på stadig grund. Gustaf Skarsgård väljer de projekt han medverkar i med omsorg. Sitt genombrott fick han i filmen Den osynlige, där hans rollkaraktär Nicklas misshandlades och frystes ut av Tuva Novotnys mobbare. Just nu kan han ses i Ondskan som Otto Silverhielm, överklasslyngeln som upprätthåller internatskolans fina traditioner med vidrig pennalism

I sitt nya projekt, teaterpjäsen Var man av Greta Sundberg, spelar Gustaf Skarsgård inte renodlat ond eller god. Han är både offer och förövare i samma person - en vanlig, osäker grabb som söker en gemenskap och ett sammanhang och halkar fullständigt snett. 18-årige Kristian börjar hänga med rasisten Tobbe och färgas alltmer av hans hatiska åsikter om albaner, somalier, kaffrer och träskaraber. Tobbe gillar inte att Kristians tjej Sanna umgåtts med invandrare - och kräver att Kristian ska lära henne en läxa.

I teatersalongen är det alldeles tyst efter föreställningen. Ett par av de högstadietjejer som sett pjäsen tillsammans med sina skolkamrater gråter tyst. Tonträffen i den rasistiska retoriken, spelet mellan de båda testosteronstinna killarna och pjäsens våldsamma upplösning skapar en obehagligt tät stämning i teaterrummet.

Lite paradoxal

- Kristian är lite paradoxal på något sätt - på samma sätt som alla vi människor. Han är så blyg och rädd och charmig, men kan slå om och bli så hård och aggressiv. Jag försöker spela på just det. Man märker att publiken tycker mycket om den här killen och att det blir svårt för dem när han blir så grov och grym, säger Gustaf Skarsgård.

När vi möts har han bytt armébyxorna och Doctor Martens-kängorna mot sina egna kläder. Lugn och samlad sitter han i Dramatens guldtyngda foajé och talar om hur viktigt det känts att medverka i Var man. Han kallar pjäsen för "akutteater" - en föreställning för den goda saken.

- Det är så väldigt påtagligt för en god sak, säger han. Så känner man inte när man spelar till exempel Körsbärsträdgården. Det har varit väldigt lätt att underordna sig sammanhanget. Och det känns bra att den ska spelas för ungdomar.

Var man utgår från en gedigen research. Greta Sundberg har läst mängder av litteratur om nynazismen och intervjuat flera avhoppade nynazister. Under repetitionerna har skådespelarna haft stort stöd av organisationen Exit som hjälper avhoppare. Efter varje föreställning pratar en person från Exit med publiken och fångar upp tonåringarnas frågor och undringar.

Gror under ytan

- När jag tackade ja till att medverka i pjäsen visste jag inte hur aktuellt problemet var, säger Gustaf Skarsgård. Förut hängde ju skinnskallarna på helikopterplattan. Nu syns de inte. Då är det lätt att tro att problemet inte finns. Nu ligger det mer och gror under ytan, det har blivit osynligare och mer presentabelt - men det är fortfarande samma jävla skit.

Gustaf Skarsgård har bott på Södermalm i Stockholm sedan han var liten. Teatern och skådespeleriet har alltid funnits i hans omgivning.

Visst är det tröttsamt att ständigt nämnas i samma andetag som sin pappa Stellan eller som storebror Alexander. Men Gustaf Skarsgård svarar ändå artigt när folk frågar honom hur han påverkats av sin uppväxt och om han tror att han haft lättare att få jobb än andra för att han heter Skarsgård i efternamn.

- För mig har det nog varit en hjälp mer än en stjälp, säger han. Jag tror att många dörrar har öppnats för mig på grund av mitt namn - men sedan har det varit upp till mig att gå igenom dem på egen hand. För mig är det viktigt att visa att jag är en självständig skådespelare. (PM)